Hoppa till innehållet

Sida:Markens gröda 1923.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

nu arbetat i sex år på nybygget och Inger i fem, allt kunde ha varit gott och väl, om det fått räcka. Det räckte inte. Inger vävde och vävde och skötte sina kräk, hon sjöng också flitigt psalmer, men Herre Gud vilken sång, hon var en klocka utan kläpp.

Så snart man kunde taga sig fram i vildmarken, blev hon hämtad ned till bygden för rannsakning. Isak måste stanna kvar hemma. Medan han gick här ensam, föresatte han sig att fara över till Sverige och söka upp Geissler, den snälle länsmannen skulle kanske ändå till slut visa sin vänlighet mot folket på Sellanrå. Men när Inger kom tillbaka, hade hon redan hört sig för och fått veta, vad domen skulle bli: egentligen var det dödsstraff, paragraf 1, men se hon hade stått upp här mitt i rättens helgedom och erkänt utan omsvep, de två vittnena från bygden hade sett medlidsamt på henne, och domaren hade förhört henne så vänligt. Hon blev i alla fall den underlägsna bland lagens ljushuvuden. De lärda herrar jurister äro så skickliga, de kunna paragraferna, ha lärt sig dem utantill och komma ihåg dem, sådana ljushuvuden äro de. Och de äro heller inte utan privat förstånd, inte ens utan hjärta. Inger kunde inte klaga på rätten: hon nämnde inte haren, men när hon under tårar bekände, att hon inte velat sitt vanskapliga barn så illa som att låta det leva, så nickade domaren sakta och allvarligt. Men, sade han, du är ju själv harmynt och har fått det bra i livet? — Ja, Gud ske lov! svarade Inger bara. Och hon sade ingenting om sin barndoms och ungdoms hemliga lidanden.

Men domaren måtte väl i alla fall ha förstått det och annat, han hade själv klumpfot och hade aldrig kunnat dansa. Domen — ja, det vet jag inte, sade han. Egentligen är det dödsstraff, men… och jag vet inte, om vi få ned det i graderna, andra graden eller tredje graden, femton till tolv år, tolv till nio år. Det sitter några och humanisera strafflagen, de bli aldrig färdiga, men vi få hoppas det bästa, sade han.

Inger kom tillbaka i slött lugn, de hade inte behövt att häkta henne. Ett par månader gingo. Så, en kväll,