VIII.
Åren gå fort? Ja, för den som åldras.
Isak led varken av ålderdom eller av kraftlöshet, för honom blevo åren långa. Han arbetade på sin gård och lät sitt röda skägg växa som det ville.
Då och då bröts enformigheten i vildmarken av en lapp, som gick förbi, eller en tilldragelse med något av kreaturen, sedan blev allt som förut igen. En gång kommo många män gående, de vilade på Sellanrå och åto och fingo mjölk och frågade Isak och Oline om vägen över fjället, de skulle utstaka telegraflinje, sade de. En annan gång kom Geissler — ingen mindre än Geissler. Han kom verkligen rask och välbehållen vandrande upp från bygden och hade med sig två man med gruvverktyg och hacka och spade.
Den Geissler! Han var den samme som förr, alldeles oförändrad. Han hälsade god dag, talade med barnen, gick in i stugan och kom ut igen, beskådade åker och äng, öppnade dörrarna till fähus och lada och tittade in. Utmärkt! sade han. Isak, har du kvar de där små stenarna ännu? — Stenarna? frågade Isak. — De små tunga stenarna, som pojken din lekte med, när jag var här en gång?
Stenarna hade kommit ut i visthusboden och lågo som tyngd på var sin råttfälla, och nu blevo de framtagna. Länsmannen och de båda männen undersökte dem och talade om dem, knackade litet på dem och vägde dem i handen. Kopparlasur! sade de. — Kan du följa med upp i fjället och visa oss, var du funnit dem? sade länsmannen.
Det bar av till fjälls med allesammans, och det var inte långt till fyndorten, men de vandrade likväl i fjället ett par dagar och sökte efter malmådror och sköto skott. De
