videra inte domen. Enligt domen har Inger inte varit här för länge.
Nu ryckte jag fram med vad som borde sägas: Det begicks ett fel vid Inger Sellanrås intagande. — Fel? — För det första skulle hon inte ha förts från hemmet i det tillstånd, vari hon befann sig. — Direktören såg skarpt på mig: Nej, det är sant, sade han. Det är nu dock inte vår sak här vid fängelset. — För det andra, sade jag, skulle hon inte ha fått gå här i två månader i tvångsarbete, innan hennes tillstånd blev bekant för fängelsedirektionen. — Det tog skruv. Direktören teg länge: Har ni fullmakt att handla å kvinnans vägnar? frågade han. — Ja, sade jag. — Som sagt, vi äro belåtna med Inger här och behandla henne därefter, fortfor direktören och räknade åter upp allt vad de lärt henne. Ja, de hade lärt henne att skriva också, sade han, och hennes lilla flicka hade de fått bra utackorderad, o. s. v. — Jag förklarade, hur det stod till i Ingers hem: två små där och lejd hjälp till att se till dem o. s. v. Jag har en ansökan från hennes man, sade jag, den kan läggas med handlingarna, antingen målet blir återupptaget eller det kommer att sökas nåd för kvinnan. — Låt mig få den ansökan, sade direktören. — Jag skall lämna in den i morgon på mottagningstiden, svarade jag.
Isak satt och hörde på. Det var gripande — en saga från främmande land. Han hängde med en slavs ögon vid Geisslers mun.
Geissler berättade vidare: Jag gick hem till hotellet och skrev en ansökan, jag gjorde saken till min och undertecknade med ditt namn, Isak Sellanrå. Men nu skall du inte tro, att jag skrev ett ord om att de hade begått ett misstag vid fängelset. Jag nämnde det inte. Dagen därefter gick jag dit med handlingen. — Var så god och sitt, sade direktören strax. Han läste min ansökan och nickade då och då. Till slut sade han: Utmärkt. På den här kan man ju inte begära resning i målet, men… — Jo, på en tilläggsansökan, som jag också har, sade jag, och det tog också skruv. Direktören skyndade sig att säga:
