fattar ej, denne naturens fullmyndige son, att örat är just den del af människokroppen, som en förfinad och systematisk uppfostran gör ömtåligast" (9 november 1825). Vid grefve H. Wachtmeisters bröllop i Kristianstad — då Tegnér skrifvit verser, som Stockholmsdamerna funno "lättfärdiga" — hade den småländske biskopens förtjusning för fröken Ulla Morman[1] tagit sig mycket besynnerliga uttryck. "Brinkman känner för öfrigt mina tankar om hans utflykter i stora världen, som ingalunda passa honom, ej som människa och ännu mindre som biskop. Som sådan uppträdde han i Kristianstad. Förlåtom således R. med flera, om de därstädes trodde sig behöfva bedöma honom blott under denna synpunkt. Allt detta gör mig oändligen ondt, men kan tyvärr intet hjälpas. Brinkman och jag hafva aldrig vacklat i vår tanka att Tegnér borde förblifvit det han var, och åt Fritiofs författare var otvifvelaktigt beskärd en lysande bana nog, för att han ej under dess fullbordan behöfde stödja sig på biskopsstafven" (6 februari 1826). Sedermera (16 april) berättade fru Martina, att hon sökt inskärpa hos Tegnér att han i stora världen borde visa sig som biskopen i Växjö, för vännerna kunde han gärna vara den ogenerade Tegnér.
I början af år 1826 hade Tegnérs mörka lynne återkommit, och han skrifver dystra bref till Biktmodern. Dikten Mjältsjukan har nu författats; liknande uttryck som i denna återfinnas i brefven: om hittebarnet människan, som går i tidens skola och får ris etc. (se brefvet till Martina v. Schwerin den 10 mars 1826, jubelfestuppl. VI s. 20 f.). I sitt nyårsbref hade han, solens sångare, smädat själfva solen, "den gamla uppskurade mässingstaflan på tidens graflampa, den förrostade himmelska stekvändaren, som ideligen drages omkring på det att vi alla måtte bli genomstekta". Själf kunde han då icke se någon lättnad i lifvets börda, men för väninnan önskade han det ljusare: "Friherrinnans lif är ännu af högt värde, om icke för henne själf, likväl för andra. Bär därför den bördan länge ännu! Friherrinnan har utfört sitt krig med ödet och slutit fred på drägliga villkor."
Ännu var såret icke läkt efter "en blind och ovärdig passion", skref Tegnér i februari (1826), och i vilda smädelser utfor hon mot kvinnokönet. Detta sista bref, svarade fru Martina, "gläder mig, ty det bebådar, om det ej tillkännager, lugn. Ni vredgas ännu, ej mer på individen, men på släktet, och häruti finner jag mycket vunnet. Ert omdöme, ehuru skarpt, är ej mera riktadt mot en enda förtärande punkt och lika mycket om hela könet misskännes, då en enda förlorat den måhända dyrköpta förmågan att i sig göra det förhatligt... Den afsmak, det förakt, den bitterhet, som i den store, ädle skaldens själ insmugit sig mot det mänskliga lifvet, hotar att nedtrycka hans fria, väldiga blick... Var stolt mot ödet blott hälften så mycket som ni är det mot människorna!... Biktmodern kan endast hafva rättighet att säga allt detta, ty endast hon vet huru långt ert ädla öfverseende och ert hjärtas godhet sträcker sig."
Åter syntes skalden behöfva Biktmoderns tröst; han inbjöds till Sireköpinge — man hade där
- ↑ Till henne skref Tegnér några verser, som också föranledde anmärkningar från en del af Stockholmssocieteten, se Brinkman och Tegnér s. 180 och Den Blåögda s. 31.
