hvardagslag. Tro mig, med mig är det förbi" (24 april 1826).
"Hans tillgifvenhet har återfått hela sin tjusning, hela sin intimitet, på samma gång som hela sin oskyldighet från den första tiden af vår vänskapliga och nu oslitliga förbindelse", skref friherrinnan till Brinkman den 16 april. Ett par veckor senare kom Tegnér åter ut — på sitt slutliga afskedsbesök. Det var den tredje maj och han stannade öfver följande dag. Martina von Schwerin hade redan i februari påmint honom om löftet att han skulle gifva henne den andra upplagan af Fritiofs saga "med några ord af författarens hand, som ersätta det i den förra bortklippta stygga 'fordom', hvilket jag ej tillerkänner något rum i vänskapens ordbok". Nu öfverlämnade han boken — den bekanta upplagan med ny vignett (af Sandberg) samt musikbilaga. Och som dedikation följde en dikt. Till Brinkman skref friherrinnan:
Den 8 maj [1826].
— — — I söndags[1] togo vi af hvarandra ett afsked, så mycket mer smärtande för oss båda, som vi fullkomligt känna hvad vi ömsesidigt förlora. Visserligen är jag därigenom betydligt nedstämd; men vana, verksamhet, kanske någon själsstyrka skola inom kort hafva återgifvit den vanliga lugna jämvikten åt mitt lif. — Visserligen känner jag mig ensam, men jag vet ju af erfarenhet, att våra minnen, liksom våra förhoppningar, utgöra kärnan af vårt idealiska lif, för hvilka verkligheten blott är till såsom den fallna, vissnade blomkronan varit det för att alstra och lifnära den lofvande frukten. Äfven Tegnér kommer visserligen att sakna mig — jag ägde hans heligaste förtroende, hans öppna, fria, verkligen ädla själ fattades så väl af min, i hans umgänge framkallades likasom genom trollkraft snillets, tankens, känslans, det glada skämtets lyckligaste ingifvelser. Allt slumrar nu ånyo, och med en nedslående öfvertygelse sade jag honom: 'Jag nedgräfver nu mina skatter, som man fordom i krigstider gjorde det härstädes. Få se när vi härnäst råkas, om jag ej i likhet med många förlorat märket hvar de stodo att återfinna och är dem då för alltid förlustig.'
Tegnér gaf, innan han lämnade mig, på min begäran, ett exemplar af andra upplagan af Fritiof åt sin Biktmor; och Brinkman skall visst ej utan rörelse läsa de förtjusande rader, med hvilka han helgade denna åminnelse:
Ädla Sångmö, hvad din skald har diktat
läs det du, när det af världen glöms!
Sköna Biktmor, hvad för dig jag biktat,
göm det du, liksom ett lyte göms,
Ack, bland skatter, som vi här förspille,
hjärtats är för dyrbar, är för god,
fattas ej af den, det älska ville,
och försmås af den, som det förstod.
Snart, som Fritiofs, ock min lefnadssaga
trycks i grafven om en vacker dag,
ny vignett och ny musikbilaga, ack,
men samma tryckfel, fruktar jag.
- ↑ Skall vara Kristihimmelsfärdsdag, som 1826 var den 4 maj.
