bifall. Hvilken skada att denna utmärkte son af en snillrik mor så hastigt skulle sluta sin hedrande bana! Ett vackert svar på alla fru Staëls förlöjligare och vedersakare voro utan tvifvel hennes härliga barn. Jag kan ej förlåta en svensk författarinna, den så kallade friherrinnan Knorring, att i ett af sina arbeten sälla sig till de förra — but peace to all such." Det var Sofia von Knorrings "Illusionerna" som med sina ofta ofördelaktiga eller förlöjligande anekdoter från madame de Staëls vistande i Stockholm i hög grad förtörnat dennas gamla vänner här; och en artikel i Aftonbladet i anledning af denna bok ökade ytterligare förargelsen.
Alldeles kritiklös var dock icke Martina von Schwerins beundran. Särskildt sedan hon börjat läsa de tyska klassikerna, fann hon att omdömena i den en gång så betydelsefulla boken De l'Allemagne voro något skefva och att den franska författarinnan icke kunnat bedöma Tysklands litteratur nog opartiskt eller i hvarje fall icke fullt förstått den; hon sysselsatte sig för mycket med sig själf t. ex. då hon behandlade Schiller (bref af 21 januari 1820; jfr nedan om Wilhelm Meister bref af 1819).
Emellertid läste fru Martina med stort intresse madame de Staëls sista bok, om den franska revolutionen. Och till de äldre arbetena återvände hon ofta. "Corinne" var ju äfven hos oss den mest populära boken; men högre satta Martina von Schwerin den mera ungdomliga "Delphine", åtminstone var den intressantare:
"I Delphine återfinner man alla de litterära kvaliteterna hos madame de Staël, men liksom ännu i oordning. Det finnes i detta arbete öfverflöd på allt, på ungdom, på lif och på kärlek; man känner obestämdt att ödet skall hafva ett stort arbete att utföra för att sätta hvarje drag i själen, hvarje tankens utbrott i en harmonisk förbindelse, som skall frambringa det ädlaste resultat" (25 november 1824).
Man kallade någon gång Martina von Schwerin för "den svenska madame de Staël" Likheten torde icke ha varit slående. Det fanns ju beröringspunkter: också den svenska damen, så litet "blåstrumpa" hon var, hade en skarp intelligens och dessutom karaktärsegenskaper, mod och handlingskraft, som väl kunna kallas manliga. Också något af den starka känslighet, som ofta eldade madame de Staël, ägde tvifvelsutan Martina von Schwerin. Och i sitt förhållande till sin dotter Martina jämnställde hon sig gärna med madame de Staël, som om Albertine yttrat: "Elle vaut mieux que moi". Men i de rent kvinnliga egenskaperna stod Martina von Schwerin vida högre: i hemlifvets trohet, i husmoderlig omsorgsfullhet, i aldrig sviktande vänsällhet, i tjusande behag.
