1814. Dagshändelserna omtalas ju stundom i brefven, t. ex. de tyska och norska fälttågen, eller det intryck "våra nya landsmän" d. v. s. norrmännen och deras damer gjorde — hon fann att det icke var rätt att håna dem därför att de uppträdde litet landtligt och mindre kultiveradt. Vid Adlercreutz' bortgång 1815 skrifver hon vackert om denne "värdige medborgare i ett land, hvars hjälte han var". I jämförelse med honom föreföll Adlersparre vara en teoretisk försökare eller rent af en fuskare, som icke konsekvent kunde fullfölja någonting; och trots den vänskap som knöt både fru Martina och Brinkman till Adlersparre och hans familj, kunde man icke underlåta att om honom begagna uttrycket "lycksökare", särski1dt längre fram då han utgaf sina beryktade, indiskreta Handlingar. Den politiska diskussionen brukade hon dock vanligen afbryta med ett "Mais trêve de politique!".
Historiska och filosofiska arbeten läste hon gärna. När hon lärt sig tyska, genomgick hon t. ex. Schillers och Johannes v. Müllers arbeten, och med förtjusning studerade hon Shaftesbury, en af föregångsmännen till den under 1700-talet förberedda nya litterära riktningen, särskildt hans Characteristics and Letters, t. ex. den ypperliga Essay on wit and humour. Hon kom också att läsa Herder, såsom vi skola se; och de perspektiv, sådana författare öppnade för henne, hänryckte och höjde. Det är — skref hon en gång (1830) till Brinkman på tal om reformationens historia — "dessa stora epoker af den så småningom skeende utvecklingen af människosläktets andliga krafter, som äro intressanta att studera i alla tider".
Hon lärde sig snart inse det bristande djupet i den franska historieskrifningen sådant den t. ex. representerades af Voltaire. Den franska litteraturen läste hon dock alltjämt, i all synnerhet de modernare författarne, jämte madame de Staël Benjamin Constant och Chateubriand — den senares Orientaliska resa fann hon emellertid präglas af en nog materiell mystik. Men i det hela menade hon (1819) att vitterheten numera i Frankrike gick mycket långsamt framåt — Lamartine och Victor Hugo hade ännu icke uppträdt. Högst satte hon alltjämt Rousseau:
"Vet ni hvem den ende franske författare är, som enligt min mening icke förlorar vid sidan af de stora tyskarna Schiller och Goethe? Det är Rousseau. Också hos honom återfinner jag hvad som utmärker dem och ställer dem så högt: naturlighet, djup och känslighet. Han är icke skald som den ene, icke filosof på samma sätt som den andre, men också hans stämningar återljuda i andens djup, och man känner, då han talar till oss, att det framför allt är sin själ som han har behof af att utgjuta." (Till Brinkman 28 augusti 1823, här öfversatt.)
För den engelska litteraturen hade hon redan från sin födelsestad Göteborg medfört ett visst intresse. Rosenstein berömde henne för att hon meddelat detta intresse åt sällskapskretsarna i Stockholm. Men det var först på Sireköpinge våren 1813 som hon på allvar fick tillfälle studera det engelska språket. Som sin lärare nämner hon magister Henrik Schartau, slutligen kyrkoherde i Mellangrefvie och Åkarp, för hvilken befordran också friherrinnan von Schwerin var verksam, liksom för så många andras
