Man skall väl fråga mig hvari denna helt egendomliga känsla består och jag skulle inte kunna svara annorlunda än att jag aldrig skådat in i min själ så förutseende och så klart som sedan jag läst Wilhelm Meister. För att kunna analysera den fordras det att äga lika mycket snille som han: hur skulle man kunna genom vanliga ord uttrycka hvad som kommer hjärtats finaste fibrer att dallra, huru kunna bringa i system hvad som endast är en fantasi, en konstnärs 'arpeggio' som kommer alla själens strängar att vibrera, såsom en skicklig musiker gör med tonerna på sitt instrument... För första gången sedan jag börjat läsa tyska har jag öppnat madame de Staëls arbete[1]... Och jag tillstår att jag inte blifvit nöjd därmed. Då ni vet hur jag beundrar madame de Staëls snille, bör ni förstå huru ledsen jag är att behöfva anklaga henne för en obegriplig ytlighet och brist på skarpsinne i flera än ett af hennes med sådant behag uttryckta omdömen. Hon förhärdar sig att endast se i Wilhelm en målning af en viss samhällsklass... Wilhelm förklädd till trubadur och farande landet rundt med ett resande teatersällskap!... Men denne Wilhelm, som lefver ett inre lif, hvilket sätter honom i förbindelse med hela kretsen af våra lidanden och våra fröjder, de vanligaste som de mest upphöjda, är en genial skapelse som bör bedömas helt annorlunda än Cloes hjältar och konsorter. Hvad hon säger om Mignon är emellertid beundransvärdt, oaktadt jag vågar invända, att hon icke fattar denna personlighet i dess totalitet utan endast som det mest klassiska fragment af en våldsam och förstörande lidelse."
Ett följande år skref hon om Faust att Goethe här leder oss in i en afgrund både för tanken och känslan, men så återfinna vi till sist vår tro och vår tillit till allt ädelt och godt lika ren, lika oskärad som förr. På sin födelsedag 1822 skref hon till sin trogne beundrare i Stockholm, hvilken nyss debuterat för den svenska publiken med en dikt, som vunnit stora priset i Svenska akademien (Snillets värld):
"Jag skulle vilja tala med er om Goethes Wanderjahre som jag nyligen läst, och som ni icke tyckes mig göra den rättvisa arbetet förtjänar. Förvånar ni er icke öfver min näsvishet att våga ifrågasätta lättvindighet hos er vid bedömandet af ett verk af Goethe?... Känner ni det förtjusande arbete af Goethe som nyligen utkommit under titeln West-östlicher Divan?... Det är öfversättningar eller rättare efterbildningar af persiska dikter. Det finnes ypperliga saker däribland, och hvad som har det största intresset är Goethes upplysningar. Hör blott hur han talar om en persisk poets lycka som till huldgudinna och skaldemö[2] utvalt en kvinna mycket yngre än han själf: Ihm entwich die Jugend, sein Alter, seine grauen Haare schmiickte er mit der Liebe Suleikas, nicht geckenhaft zudringlich, nein, ihrer Gegenliebe gewiss. Sie, die Geistreiche, weiss den Geist zu schützen, der die Jugend frühzeitigt und das Alter verjüngt. Nåväl, känner ni icke i dessa få ord igen vår store trollkarls hela öfverlägsenhet?... Han talar vidare om skaldens lycka, som uti snillets värld så väl förgäter tyngden af den verkliga...
