Tegnérs biktmoder.
II.
Tillgifvenhet och svärmeri.
Under konvalescensen efter sjukdomen hade Tegnér varit intensivt upptagen af diktande. Det blef en "poetisk berättelse" i den stil, som Byron nu gjort modern. Ämnet hade han hämtat af en tradition från den karolinska tiden, hvartill han som barn lyssnat. Så tillkom Axel.
Till Brinkman skref nu friherrinnan Martina (den 4 februari 1822, här i öfversättning):
...Vi ha gjort en resa till Malmö och Lund. Ni kan nog förstå att jag har sett Tegnér på det sistnämnda stället och han har gifvit mig en mängd hälsningar i uppdrag att framföra till er och säger sig städse hafva för afsikt att skrifva till er. Hans hälsa syntes mig då god, men olyckligtvis har jag sedan haft dåliga underrättelser, i det att hans läkare, som häromdagen var här, sade mig att han några dagar efter vår afresa fann sig illamående på samma sätt som i begynnelsen af hans stora sjukdom. Läkaren tycktes mig orolig och jag är det inte mindre... Jag fruktar tyvärr att vår store skald icke når hög ålder, ty hans utseende tillkännager icke hälsa. Och dubbelt skulle man beklaga hans bortgång, ty hans hustru har sagt mig att hans sjukdom har gjort honom mera poetisk än någonsin. Och visserligen finnas i Axel stycken, som tyckas visa detta slags regeneration; för första gången i sitt lif besjunger han nämligen kärleken och han gör det som en mästare. Också sade mig hans fru, som tvifvelsutan är en kvinna med begåfning: "Jag har ingenting annat emot det än att det ej skrefs för en 15 à 20 år sedan".
Vi återkomma till detta skaldestycke, som Tegnér själf behandlar en bagatelle. Är ni inte nöjd med dedikationen till Leopold — "skrifven", såsom han säger, "på friherrinnans och Brinkmans ord".
Sireköping den 20 februari 1822.
Så stor skald Tegnér än är, vågar jag säga, att han är långt ifrån att hafva denna blickens djup, som tränger igenom ända till det inre lifvets mörkaste afgrunder.
Visserligen[1] tänker han högt om snillet och konsten, men slätt om lifvet i allmänhet, och i dess vanliga förhållanden är han god, bildad, men endast kvick. Därföre är han äfven för vanliga människor högst angenäm att lefva med; därföre lider han mindre af den stora öfverlägsenhet han har på alla dem som omge honom — därföre trifs han med personer som ingalunda känna hans värde som skald, ehuru alla älska honom som människa, och då jag besinnar huru ensam han står, huru han är beröfvad all tillgång att genom samtal afslipa det skrofliga af hvarje naturidé som upprinner i hans sinne, blifver
- ↑ Härifrån till och med "mindre kosmopolitan än Goethe" är brefvet på svenska; de öfriga delarna på franska, här öfversatta.
