hon två dagar i Lund. Tegnér inbjöds åter till Sireköpinge, och i början af november tillbragte han där ett par dagar, "bland de lyckligaste i min lefnad", skref han, "och jag bevarar minnet däraf kanske mera än som godt är. Huru många gånger har jag ej önskat mig tillbaka, om än blott för 1⁄4 timme". I detta bref (af den 10 november 1822) heter det vidare:
"Sireköpinge är ett farligt ställe att resa till och ännu farligare att resa ifrån. Jag liknar en resa därifrån vid tjugondedag jul, då barnen sörja öfver den slutade julglädjen... I friherrinnans sällskap har man så mycket att göra med att se på det sköna och höra på det förnuftiga att man glömmer sig själf och allt annat Det är först sedan man hvarken ser eller hör henne som man kommer ihåg huru mycket man glömt... Månget svar ville jag läsa i något oändligt skönare än bref."
I sitt svar omtalar Martina von Schwerin att hon genom Brinkman fått ett rökoffer af grefve Lagerbjelke och gör i anledning däraf följande reflexion: "Beröm synes mig i allmänhet så litet nödvändigt både för själ och hjärta. Jag anser det som känslans lyx; men just därför bör det i likhet med annat öfverflöd vara utsökt godt." Äfven hon längtade efter förnyade samtal och inbjöd Tegnér åter till ett besök, hennes man bad särskildt hälsa att till dess vinkällaren väl skulle undersökas. Så måtte också ha skett; ty fru Martina berättar för Brinkman, att Tegnér då varit en smula mera glad än vanligt, men ändock påstått sig vara "lika nykter som Svenska akademien". Själf var Tegnér djupt ångerfull och menade att han som straff icke på länge borde få besöka det angenäma stället; man fick också ta för godt hvad han i sitt förra bref tillagt: "Räkna icke på all den galenskap jag skrifver eller säger eller tänker. I bref liksom i umgänge bör allting vara fritt. Besinna äfven att man har mycken rättighet till prat, när man ej har till något annat!" I den ångerfulla tacksamhetsskrifvelsen af den 8 december yttrar han: "Det är med vin som med kärlek, där det rätta och mänskliga ligger mellan ytterligheterna af platoniskt svärmeri och brutal sinnlighet."
På det vackraste sätt rehabiliterade sig Tegnér. Några veckor senare skickade han till baron von Schwerin en dikt att läsas upp den tredje januari, då friherrinnans och hennes dotter Martinas födelsedag firades. Detta skedde på Rosenlund, där familjen hos den gamla friherrinnan Ebba tillbragte nyåret. Dikten är den bekanta: "Med sin drifva strödd i håret Tredje januari stod" etc. Det är dessa strofer som först odödliggjort Martina von Schwerin:
Tänkarn säger, det är Pallas,
målarn, att det Venus är.
Dock hvi skulle ytan fästa
våra blickar hvarje gång?
Innanföre bor det bästa
som i lyran bor en sång[1].
Se, hur fast dess vilja föres
mot sitt mål, bestämd och sträng.
Men dess känsla, blott hon röres,
dallrar som en harposträng.
- ↑ Andra raden lydde ursprungligen: "blott vår blick, blind som en gud" och den fjärde "som i lyran bor ett ljud".
