våga att hos det bestämma hvarest ingifvelsen upphör och reminiscensen begynner."
Tegnér skulle ett par veckor senare bege sig till Stockholm för att söka erhålla ett bättre prebende, Reslöf: detta prebende sökte han — sade han — äfven därföre att han där vore närmare Sireköpinge. Till resan erhöll han nu från Schwerins sex buteljer portvin af ett omtyckt slag, och fru Martina skref: "Har jag ej hört sjungas om sanningen som blott finnes i botten på bålen? Vänskapen, denna anspråkslösa, af Tegnér försmådda gudomlighet, vistas däremot i botten på buteljen och har tagit sin tillflykt dit för att obemärkt följa med på resan och där njuta sin högsta lycka — deltagandet i andras glädje."
I grannlaga ord förbjöd friherrinnan Martina Tegnér att uttrycka sig i ett alltför tillgifvet och ömt språk. Han försvarade sig emellertid mot beskyllningen att icke förstå vänskap: "Vänskapen föraktar jag ej, men betraktar den mer som en hvilopunkt för känslan" (8 juni 1823). Själen måste väl också ligga i träde, men det vore orätt att låta detta träde vara ständigt. För vinet tackade han hjärtligt: "Friherrinnan är sig ständigt lik och strör alltjämt socker på senapen. När hon skickar mig korgen, så fyller hon dock honom med vin." Under resan sände han henne ett bref skrifvet hos svågern Billow på Ön i Dalarne. Han hade då tillbragt några veckor i Stockholm och lärt närmare känna Brinkman samt äfven blifvit införd i dennes damkrets — hans "seraglio", som Tegnér skämtande kallade den. Härpå hade äfven friherrinnan Martina förberedt honom, särskildt nämnande Charlotte Åkerhielm, "l'Ange", och "Brinkmans gudomliga Mathilda d. v. s. den vidtberömda grefvinnan Montgomery" (född d'Orozco), "en förtjuserska från glödande söder och sådan som endast stora världen framvisar". Tegnér skref ganska vackert i synnerhet om den sist nämnda; men hans tankar vandrade dock öfver dalar och berg "för att hvila en stund vid foten af Rönneberga högar" (där Sireköpinge ligger). Under resan hade han haft sin hugnad i brefven från hustrun och från friherrinnan Martina. "Det må synas betänkligt att sätta er bägge tillsammans, men den, hvars hjärta ej är alldeles utfattigt, förstår lätteligen möjligheten af en dylik sammanställning. Öfver namnet af min känsla i detta afseende vilja vi ej tvista."
På nedresan från Dalarne och Värmland hade Tegnér hoppats få råka friherrinnan i Göteborg, dit hon ämnade sig för att besöka sin mor. Men hennes resa blef fördröjd; och nu träffades de först åter på hösten, då Tegnér tillbragte ett par dagar på Sireköpinge. Värdinnan hade haft en svår reumatism, men samtalen med Tegnér kunde likväl fortgå och Tegnér åtog sig att skrifva efter hennes diktamen. Så tillkom — sannolikt efter den vällagade middagen, där baron von Schwerin varit en artig värd — följande bref, helt och hållet skrifvet med Tegnérs hand, å den ena sidan i friherrinnans namn, å den andra i eget. Man märker att Tegnér redan i början tillät sig en "poetisk frihet" : "Sötaste" skref aldrig fru Martina, T. (=Titulus) ej heller; och när det så kommer litet längre fram och Tegnér gör en egen anmärkning i parentes, då tillägger hon att han har felet att "vara för kvick och således skrifva bättre än jag själf", men han ändrar frankt — och artigt — det sista till "som om det vore jag själf":
