lycklig och tänk stundom på mig, som färdas till Stockholm ungefär med samma känsla katolikerna vandra till Loretto för att göra bot för fordna synder. — Ni gaf mig visst aflösning här nere om jag bad er därom. Farväl! Glöm mig ej!
Martina Törngren.
Under denna sin Stockholmsvistelse — som kom helt oväntadt för de båda vännerna Tegnér och Brinkman, och hvaraf intrycket på den ene var nästan motsatt den andres, som vi skola se — var friherrinnan von Schwerin, såsom Brinkman vittnade, ingalunda overksam för att befordra hvad hon nu måste anse vara Tegnérs önskemål, ehuru det skedde i viss mån med blödande hjärta. Till Tegnér skref hon den 19 mars 1824, att också Brinkman vid detta tillfälle "utvecklat ett nit och en verksamhet, hvilken, om möjligt vore, ökade min tillgifvenhet för honom". Nu hade utnämningen kommit, och på tal därom heter det i brefvet:
"Hans högvördighet blifver för mig alltid Tegnér det vill säga den ädle, frie, älskansvärde mannen, som man kan försumma, men aldrig glömma... Vänta inga lyckönskningar af mig. Vi hafva ju kommit öfverens därom, och litet hårdt vore det att tvingas till en skenbar förnöjelse öfver en sak, som i samma mån den sprider ljus öfver er framtid verkligen till en del förmörkar min. Likvisst har jag handlat oegennyttigt och i afseende på Herr biskopen för denna enda gång smakat förnöjelsen att glömma mig själf för er. Man är så säker på sig själf, då det blott sker på 64 mils afstånd. Äfven jag har talt och funnit nöje i att säga Tegnér vara en af de bästa människor jag känner...
Farväl, tusende gånger hjärtligt farväl! Säg åt fru Tegnér allt hvad jag ej har hjärta, håg eller sinne att säga åt er själf om biskopsvärdigheten; och kom ihåg mig någon gång med ett herdabref eller hvad helst ni vill kalla de välkomna rader, som försäkra mig, att jag ännu innehar ett rum i er vänskap."
