träkyrkan. Där hvila, under väldiga stenhällar Martin Törngren och hans båda hustrur. Och där, under ett träd nära kyrkogårdsporten, ser man ett annat monument, en minnessten, som hans dotter Martina låtit uppresa öfver sin år 1846 på korvetten Karlskrona omkomne son Carl von Schwerin.
Martin Törngren tillhörde en af Göteborgs mest betydande släkter, som — numera i utdöende — ännu under 1800-talets förra del var ganska talrik. Den var nära befryndad med andra framstående Göteborgsfamiljer, Kåhre, Lamberg, Ekman, Ewert m. fl. Genom sitt första gifte var Törngren svåger med den nobiliserade grosshandlanden och direktören David af Sandeberg. De engelska förbindelser, som detta gifte utvisar, bibehöll han alltjämt, och hans dotter hade af honom det intrycket att han var “mera engelsk än engelsmännen själfva“. Också i politiska ting hade han engelska sympatier och var en motståndare till det gustavianska enväldet. Genom klokhet och duglighet hade han uppstigit till en ansedd ställning och var under de senare åren direktör vid det en gång så mäktiga ostindiska kompaniet, likasom hans svåger varit.
Det första giftet var barnlöst. I senare giftet föddes honom i Göteborg den 3 januari 1789 en dotter, som fick namnet Martina. Hon blef det enda barnet. Fadern var då fyllda femtiotre år och modern fyllda fyrtio. Denna senare, Eva Lovisa Svartlock från Norrköping, synes — att döma af ett Breda-porträtt från 1804 — ha varit en förtjusande dam, som länge bibehöll sin ungdomlighet. Under mannens lifstid bodde familjen väl mestadels i Göteborg, men efter hans död 1799 vistades änkan företrädesvis på Råda, äfven om hon tidtals om vintrarna uppehöll sig i staden. Vägen dit är blott en mil, men den är i hög grad backig och särskildt vintertid besvärlig. “Madame de Råda“ kallas fru Törngren ofta i korrespondensen mellan Martina von Schwerin och C. G. von Brinkman. Här förde hon, älskvärd och belefvad, ett myckt gästfritt hus. Och många märkliga personer, som uppehöllo sig i Göteborg eller dess närhet, besökte också änkefru direktörskan på Råda; så berättas detta t. ex. om de landsflyktiga franska Bourbonerna.
Till modern slöt sig den unga Martina med hela sin barnsliga hängifvenhet. Det äldsta skrifprof af henne, som är bevaradt, är också en hyllning till modern, skrifven på vers. Möjligt är att hon haft hjälp vid affattningen; med versskrifning synes hon i hvarje fall sedermera icke ha upptagit tiden. Det lilla stycket lyder (med originalets stafning bibehållen):
Sorglös jag till Floras hem
Går och några Blommor söker,
Mammas godhet sad' jag söker
Enkla värdet utaf dem.
För Lovisas, för min ömma
Bästa Mammas sällhet jag
Offrar dem — och hjertats lag
Kan min enfald ej fördömma.
