syntes mig — säger han i inledningen till sitt nyss nämnda verk — vara tillräckligt att i första upplagan af min “Origin of Species“ antyda, att genom detta arbete ‘ljus skulle kastas öfver menniskans ursprung och historia‘; detta innebär, att menniskan måste inbegripas med andra organiska varelser i hvarje allmän slutsats om sättet för hennes uppträdande på jorden“. Det kunde alltså tyckas, som hade Darwinismens förklarade motståndare rätt i sitt påstående, att Darwin ryggade tillbaka för att med full konseqvens tillämpa den theori, för hvars allmänna grunder han redogjort i sin “Origin of Species“, och att han särskildt icke velat indraga menniskan i de föränderliga arternas kedja. Medan Darwin under många år bortåt iakttog fullkomlig tystnad och förhöll sig alldeles neutral i denna fråga, afhandlades densamma dock med mycken ifver och följdriktighet af hans anhängare, framför andra tyska vetenskapsmän. Den, som utförligast och noggrannast sysselsatt sig med framställningen af menniskans uppkomst på den naturliga utvecklingens väg, den så kallade “aptheorien“, är tysken Häckel, hvilken på ett så lyckadt sätt afhandlat detta ämne, att Darwin med sin sedvanliga och för en i frågan så kompetent person, som han är, synnerligen berömvärd blygsamhet förklarar sig aldrig skola hafva utgifvit sitt verk om menniskans härledning, om det icke hade blifvit hopskrifvet redan före offentliggörandet af Häckel’s “Natürliche Schöpfungsgeschichte“. Att äfven Darwin, då han slutligen yttrade sig i afseende på menniskoslägtets uppkomst, skulle tolka densamma enligt naturliga lagar och icke skrifva menniskans tillvaro på någon särskild skapelses, någon öfvernaturlig handlings räkning, derom kunde man på förhand vara förvissad; hade han handlat annorlunda, skulle han icke hafva varit sin lära trogen och i hög grad förringat dess värde. I hvilken mån det lyckats honom att lösa denna så invecklade uppgift, derom må läsaren sjelf döma efter att hafva tagit kännedom om bokens innehåll. Så mycket vilja vi dock här påpeka, att den beskyllning för irreligiositet, som mången hyst, ofta utan att hafva tagit kännedom om Darwin’s theori och ej sällan med stöd blott af hörsägner, vid en närmare bekantskap med arbetets innehåll skall befinnas ogrundad. Vi vilja här anföra Darwin’s egna ord:
“Jag vet väl, att de slutsatser, hvartill jag har kommit i detta verk, skola af några betecknas som högeligen irreligiösa; men den, som på så sätt betecknar dem, är förpligtad att bevisa, hvarför det är mera irreligiöst att förklara menniskans uppkomst som en särskild art genom härledning från någon lägre form efter föränderlighetens och det naturliga urvalets lagar, än att förklara
