Sjunde kapitlet.
Specifika karakterers beskaffenhet och värde. — Tillämpning på
menniskoracerna. — Skäl för och mot att uppställa de så kallade menniskoracerna som
skilda arter. — Underarter. — Monogenister och polygenister. — Konvergens i
karakter. — Talrika öfverensstämmelser till kropp och själ mellan de mest olika
menniskoracerna. — Menniskans tillstånd, då hon först utbredde sig öfver jorden.
— Hvarje race härstammar icke från ett särskildt par. — Racers utdöende. —
Racers uppkomst. — Verkningar af korsning. — Det ringa inflytandet af
lefnadsförhållandenas direkta inverkan. — Ringa eller intet inflytande af det naturliga
urvalet. — Könsurval.
Det är icke min afsigt att här beskrifva de särskilda så
kallade menniskoracerna, utan att undersöka, hvilket värde
olikheterna dem emellan hafva ur klassifikatorisk synpunkt, och huru
de hafva uppstått. Vid bestämmandet af, huruvida två eller flere
beslägtade former böra uppställas som arter eller varieteter, ledas
naturforskarne i praktiskt hänseende af följande grunder: nämligen
summan af olikheten dem emellan, och om sådana skilnader
hänföra sig till få eller många strukturförhållanden, samt om de
äro i fysiologiskt hänseende af vigt, men ännu mera om de äro
konstanta. Karakterens beständighet är det, som förnämligast
värderas och eftersökes af naturforskare. När helst det kan visas
eller göras sannolikt, att de ifrågavarande formerna hafva förblifvit
skilda under en lång tidrymd, blir detta ett mycket vigtigt skäl
för att behandla dem som arter. Äfven en ringa grad af
ofruktsamhet mellan två former, då de först korsas, eller hos deras
afkomma betraktas allmänt som ett afgörande vitnesbörd för deras
specifika skilnad, och deras fortfarande uthållighet inom samma
område utan att sammanblandas antages vanligen som tillräckligt
bevis antingen för en viss grad af ömsesidig ofruktsamhet eller,
då det är fråga om djur, för något slags motvilja mot ömsesidig
parning.
