att döma af honans byggnad, vara lika väl utrustade för sina vanliga lefnadsvanor. I sådana händelser måste könsurval hafva trädt i verksamhet, ty hanarne hafva erhållit sin nuvarande byggnad, icke emedan de varit bättre utrustade till att förblifva vid lif i kampen för tillvaron, utan alldenstund de hafva vunnit en fördel öfver andra hanar, och emedan de hafva öfverflyttat denna fördel endast till sina hanliga afkomlingar. Det var betydelsen af denna skilnad, som föranledde mig att beteckna detta slags urval som könsurval. Om vidare den förnämsta nytta, som tillskyndas hanen af hans griporganer, består i att hindra honans undkommande före andra hanars ankomst eller vid angrepp af dem, skola dessa organer hafva blifvit fullkomnade genom könsurval, d. v. s. genom den fördel, som vissa hanar hafva vunnit öfver sina medtäflare. Men i de flesta fall är det knappast möjligt att skilja mellan verkningarna af naturligt och köns-urval. Hela kapitel kunde lätteligen fyllas med detaljer angående olikheterna mellan könen i afseende på deras förnimmelse-, rörelse- och griporganer. Som dessa bildningar likväl icke hafva mera intresse än andra, hvilka äro anpassade efter lifvets vanliga ändamål, skall jag nästan gå dem förbi och endast anföra några få exempel under hvarje klass.
Det gifves många andra bildningar och instinkter, hvilka måste hafva blifvit utvecklade genom könsurval, t. ex. de anfallsvapen och försvarsmedel, som hanarne ega för att strida med och drifva bort sina medtäflare, deras mod och stridslystnad, deras mångahanda prydnader, deras organer för frambringandet af vokal- och instrumentalmusik samt deras körtlar för afsöndring af luktande ämnen; de flesta af dessa senare bildningar tjena endast till att locka eller uppegga honan. Att dessa karakterer äro resultatet af könsurval och icke af vanligt urval, är tydligt, emedan obeväpnade hanar, som saknade prydnader och särskilda lockelsemedel, skulle hafva lika god framgång i kampen för lifvet och i efterlemnandet af en talrik afföda, om bättre utrustade hanar icke förefunnes. Vi kunna sluta till, att detta skulle vara händelsen, ty honorna, som sakna vapen och prydnader, äro i stånd att bibehålla sig vid lif och fortplanta sin art. Sekundära könskarakterer af det slag, som nyss nämndes, skola fullständigt afhandlas i följande kapitel, emedan de i många hänseenden äro af intresse, men framför allt emedan de bero på vilja, val och rivalitet hos ettdera könet. Om vi se två hanar kämpa om egandet af en hona eller flere fogelhanar utbreda sin glänsande fjäderdrägt och utföra de egendomligaste rörelser inför en samling honor, kunna vi icke tvifla på, att de, ehuru ledda af instinkten, veta, hvad de förehafva, och med full vetskap visa sina själs- och kroppsegenskaper.
