antherozoidernas rörelseförmåga. Hos lågt organiserade djur, som beständigt äro fästade på samma ställe och hafva könen skilda, bringas det hanliga elementet oföränderligen till det honliga, och vi kunna inse skälet härtill, ty äggen skulle, äfven om de frigjorde sig före befruktningen och icke kräfde vidare näring eller beskydd, i följd af sin betydliga relativa storlek mindre lätt kunna transporteras än det hanliga elementet. Derför äro vexter[1] och många af de lägre djuren analoga i detta hänseende. Då det är fråga om djur, som icke äro fästade på ett och samma ställe, men inneslutna inom ett skal och i saknad af förmåga att framskjuta någon del af kroppen, eller om sådana djur, som hafva obetydlig rörelseförmåga, måste hanarne utsätta det befruktande elementet för vådan af åtminstone en kort färd genom hafsvattnet. Det skulle alltså vara en stor fördel för sådana djur, då deras organisation fullkomnades, om hanarne förvärfvade den vanan att närma sig honan så mycket som möjligt, då de stodo i begrepp att utsända det befruktande elementet. Om hanarne af åtskilliga lågt organiserade djur sålunda ursprungligen hade förvärfvat vanan att närma sig och uppsöka honorna, borde samma vana naturligtvis öfverflyttas på deras högre utvecklade hanliga afkomlingar, och de skulle begåfvas med starka passioner för att blifva verksamma sökare. Förvärfvandet af sådana passioner skulle naturligtvis följa af, att de ifrigare hanarne lemnade ett större antal afkomlingar än de mindre ifriga.
Hanens stora begär har sålunda indirekt ledt till den hos hanen mycket oftare än hos honan förekommande utvecklingen af sekundära könskarakterer. Men sådana karakterers utveckling skall hafva mycket underlättats, om den slutsats, till hvilken jag kom efter att hafva aktgifvit på tama djur, kan anses tillförlitlig, nämligen att hanen är mera underkastad variation än honan. Jag är medveten om, huru svårt det är att bestyrka en sådan slutsats. Några obetydliga bevis kunna dock vinnas genom att jemföra de båda könen inom menniskoslägtet, emedan man omsorgsfullare har aktgifvit på menniskan än på något annat djur. Under expeditionen med Novara[2] anstäldes ett stort antal mätningar af
- ↑ Professor Sachs (Lehrbuch der Botanik, 1870, sid. 638) anmärker vid tal om de hanliga och honliga reproduktionscellerna: «den ena förhåller sig aktivt vid föreningen, — — — den andra synes vid föreningen vara passiv«.
- ↑ Reise der Novara: Anthropologischer Theil, 1867, sid. 216—269. Resultaten beräknades af dr Weisbach från mätningar, som anstäldes af doktorerna K. Scherzer och Schwarz. Se angående den större föränderligheten bland de tama djurens hanar min Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, 1868, sid. 75.
