afkomlingar har efterlemnats af framgångsrikare hanar att ärfva deras öfverlägsenhet än af mindre lyckliga hanar; detta beror, som förut har blifvit visadt, på åtskilliga komplicerade tillfälligheter.
Könsurval verkar på mindre strängt sätt än naturligt urval. Det senare utöfvar sina verkningar under alla åldrar genom de mer eller mindre framgångsrika individernas bibehållande vid lif eller utrotande. Döden följer i sjelfva verket icke sällan af de rivaliserande hanarnes strider. Men i allmänhet är det blott den mindre framgångsrike hanen, för hvilken det icke lyckas att skaffa sig en hona, eller som längre fram under årstiden erhåller en öfverblifven och mindre kraftig hona eller, om han lefver i polygami, färre honor, så att de lemna färre eller mindre kraftiga eller inga afkomlingar. Med afseende på de bildningar, som förvärfvas genom vanligt eller naturligt urval, finnes det i de flesta fall, så länge lefnadsförhållandena förblifva desamma, en gräns för utsträckningen af fördelaktig förändring i afseende på vissa speciela ändamål; men beträffande bildningar, som äro anpassade för att göra en hane segerrik öfver en annan, antingen i strid eller i att behaga honan, finnes det icke någon bestämd gräns för utsträckningen af fördelaktig förändring, så att könsurvalets verksamhet skall fortgå, så länge som de lämpliga förändringarna uppkomma. Denna omständighet kan till en del förklara den ofta inträffande och utomordentligt vidsträckta föränderlighet, som visas af sekundära könskarakterer. Icke desto mindre skall naturligt urval bestämma, att de segerrika hanarne icke skola förvärfva sådana karakterer, som i någon hög grad skulle vara dem skadliga antingen genom att förbruka för mycket af deras lifskraft eller genom att utsätta dem för någon stor fara. Likväl har utvecklingen af vissa bildningar, t. ex. af hornen hos vissa hjortar, drifvits till en förundransvärd ytterlighet, och i några fall till en ytterlighet, hvilken måste blifva i någon mån skadlig för hanen, så vidt som de allmänna lefnadsförhållandena afses. Af detta faktum lära vi, att de fördelar, hvilka gynnade hanar hafva hemtat från andra hanars besegrande i strid eller frieri och från det häraf följande alstrandet af en talrik afföda, i längden hafva varit större än de, som härflöto från en fullständigare anpassning efter de yttre lefnadsförhållandena. Vi skola vidare se, och detta kunde aldrig på förhand hafva förmodats, att förmågan att behaga honan i några få fall har varit af mera betydelse än förmågan att i strid besegra andra hanar.
