ungdomen, och som icke voro af den minsta nytta för ungarne, skulle hafva mycken utsigt att i grund förstöras, under det att liknande variationer, hvilka uppträdde vid eller nära könsmognaden hos de jemförelsevis få individer, som förblefvo vid lif till denna ålder, och som omedelbart beredde vissa hanar en fördel genom att göra dem mera tilldragande för honorna, skulle hafva utsigt att bevaras. Tvifvelsutan skulle några af de variationer i glans, hvilka uppträdde under en tidigare period, af en slump blifva bevarade och tillfälligtvis gifva hanen samma fördel som de, hvilka uppträdde senare, och detta skall förklara, hvarför de unga hanarne i allmänhet till en viss grad (hvilket kan iakttagas hos många foglar) ega sina fullvuxna fäders lysande färger. Om endast ett fåtal af de hvarandra efterträdande variationerna i glans uppträdde i en framskriden ålder, skulle den fullvuxna hanen vara endast obetydligt mera lysande än unghanen, och sådana fall äro vanliga.
I detta exempel har jag antagit, att ungarne varierade på ett sätt, som icke var till något gagn för dem; men många karakterer, som tillkommo den fullvuxne hanen, skulle i sjelfva verket vara skadliga för ungarne, t. ex. lysande färger, emedan de gjorde dem synliga, eller stora horn, som förbrukade mycken lifskraft. Sådana variationer hos ungarne skulle hastigt utplånas genom naturligt urval. Hos de fullvuxna och erfarna hanarne skulle å andra sidan den fördel, som härledde sig från deras täflan med andra hanar, ofta mer än uppväga utsättandet för en viss grad af fara. Sålunda kunna vi inse, huru det kommer sig, att variationer, hvilka ursprungligen måste hafva uppträdt senare i lifvet, ensamma eller till hufvudsaklig del hafva blifvit bibehållna för utvecklingen af sekundära könskarakterer; den anmärkningsvärda öfverensstämmelsen mellan perioderna för föränderligheten och könsurvalet blir äfven begriplig.
Emedan variationer, hvilka förläna hanen en fördel i kampen med andra hanar eller vid honans uppsökande, fasthållande eller behagande, icke skulle vara till något gagn för honan, hafva de icke hos detta kön blifvit bevarade hvarken i ungdomen eller på det fullt utbildade stadiet. Följaktligen skulle sådana variationer vara ytterligt utsatta för att försvinna, och honan skulle, så framt dessa karakterer afses, förblifva oförändrad, undantagandes så vidt som hon kan hafva mottagit dem genom öfverflyttande från hanen. Tvifvelsutan skulle, om honan förändrades och öfverläte nyttiga karakterer på sina hanliga afkomlingar, dessa gynnas genom könsurval, och då skulle båda könen så till vida förändras på
