delen af prothorax är upphöjd till ett slags hvalf öfver täckvingarne, hvilket sannolikt leder till ljudets förstärkande“.[1]
Vi se således, att ljudapparaten hos locustiderna, hvilka, som jag tror, omfatta de kraftigaste musici inom ordningen, är mera differentierad och specialiserad än hos achetiderna, hvilkas båda täckvingar hafva samma bildning och samma förrättning.[2] Landois upptäckte dock hos en locustid, nämligen hos Decticus, en kort och smal rad af små tänder, blotta rudiment, på undre sidan af högra täckvingen, hvilken ligger under den andre och aldrig
användes som stråke. Jag har iakttagit samma rudimentära bildning på undre sidan af högra täckvingen hos Phasgonura viridissima. Häraf kunna vi med visshet sluta, att Locustidæ härleda sig från en form, hos hvilken, såsom hos de nu lefvande Achetidæ, båda täckvingarne på undre sidan egde sågade nerver och godtyckligt kunde begagnas som stråke, men att hos Locustidæ de båda täckvingarne småningom blefvo differentierade och fullkomnade enligt principen för arbetets fördelning, så att den ena uteslutande gjorde tjenst som stråke och den andra som fiol. Genom hvilka gradationer den enklare apparaten hos
