i likhet med hvarje annan hanlig karakter är latent hos honorna, tillfälligtvis hos dem. Vi hafva här en förklaring på det sätt, hvarpå båda könen af många djur sannolikt hafva kommit att likna hvarandra, nämligen genom variationers bevarande, hvilka först hafva visat sig hos hanarne, och vidare öfverflyttande till samt utvecklande hos honorna; men särskildt hos detta slägte åstadkommes tillfälligtvis och plötsligen ett fullständigt öfverflyttande. Hr MacLachlan underrättar mig om ett annat fall af dimorfism, som förekommer hos åtskilliga Agrion-arter, af hvilka ett visst antal orangefärgade individer finnes, och dessa äro oföränderligen honor. Detta är sannolikt ett fall af återgång, ty hos de rätta Libellulæ äro honorna, då könen skilja sig till färgen, alltid orangefärgade eller gula, så att det icke skulle vara förvånande, — om man antager, att Agrion härleder sig från någon urform, som egde de för de typiska Libellulæ utmärkande färgerna — om en benägenhet att på detta sätt variera skulle förefinnas endast hos honorna.
Ehuru många trollsländor äro så stora, starka och vilda insekter, har hr MacLachlan icke sett hanarne kämpa med hvarandra med undantag af, som han tror, några mindre Agrion-arter. Af en annan mycket skiljaktig grupp inom denna ordning, nämligen termiterna eller de hvita myrorna, kan man under fortplantningstiden få se båda könen springa omkring, “hanen efter honan och stundom två stycken jaga en hona samt med stor ifver kämpa om, hvilken skall vinna priset“.[1]
Ordningen Hymenoptera. — Den oefterliknelige iakttagaren hr Fabre[2] anmärker vid beskrifningen af Cerceris’ vanor, att “strider ofta inträffa mellan hanarne om egandet af någon särskild hona, hvilken sitter som en till utseendet ointresserad iakttagarinna af striden om öfverväldet och lugnt flyger bort i sällskap med segraren, då segern har blifvit afgjord“. Westwood[3] säger, att hanarne af en art bland sågsteklarne (Tenthredinæ) “hafva anträffats kämpande och fasthållande hvarandra med sina mandibler“. Emedan hr Fabre säger, att Cerceris-hanarne kämpa om erhållandet af en särskild hona, kan det vara lämpligt att ihågkomma, det insekter, hvilka höra till denna ordning, ega förmåga att igenkänna hvarandra efter långa mellantiders förlopp och hysa mycken tillgifvenhet för hvarandra. Pierre Huber, hvars
