såg i hr Bates’ samling, i allmänhet rödare, men något mörkare än honorna, hvilka senare ega en mer eller mindre präktig guldgrön färgteckning. Å andra sidan är hanen af en art guldgrön, hvaremot honan är rikt färgad med rödt och purpur. Inom slägtet Esmeralda skilja sig könen så betydligt till färgen, att de hafva blifvit uppstälda som skilda slägten; af en art hafva båda en skönt glänsande grön färg, men hanen har röd thorax. I det hela taget ega, så vidt som jag har kunnat döma, honorna af de Prionidæ, hvilkas kön äro olika, rikare färger än hanarne, hvilket icke öfverensstämmer med den vanliga regeln i afseende på färg, som förvärfvas genom könsurval.
En synnerligen anmärkningsvärd skilnad mellan könen af många skalbaggar erbjuda de stora horn, hvilka utskjuta från hanarnes hufvud, thorax eller clypeus och i några få fall från
kroppens undre sida. Dessa horn likna inom lamellicorniernas stora familj de hos vissa fyrfotadjur, t. ex. hjortarne, noshörningarne o. s. v., förekommande och äro underbara både genom sin
med svart thorax och honan öfverallt smutsigt röd. Dessa två sistnämnda skalbaggar höra till longicorniernas afdelning. Herrar R. Trimen och Waterhouse junior nämna för mig två lamellicornier, nämligen en Peritrichia och en Trichius; den senares hane är mörkare än honan. Af Tillus elongatus är hanen svart och honan, som man tror, alltid mörkblå till färgen med röd thorax. Hanen af Orsodacna atra är likaledes, enligt hvad jag hör af hr Walsh, svart; honan (den så kallade Orsodacna ruficollis) har rödaktig thorax.
