Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/315

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
293
ordningen lepidoptera.

hos många slag, sådana som t. ex. vår amiral och påfogel bland Vanessæ, vår hvita kålfjäril (Pieris) eller den stora svalstjertade Papilio, som besöker öppna ställen, ty dessa fjärilar blifva derigenom synliga för hvarje lefvande varelse. Hos dessa arter äro båda könen lika, men hos den vanliga citronfjärilen (Gonepteryx rhamni) eger hanen en intensiv gul färg, under det att honan är mycket blekare, och hos Aurorafjärilen (Anthocharis cardamines) ega hanarne ensamma de glänsande orangefärgade spetsarne på sina vingar. I dessa fall äro hanarne och honorna lika synliga, och det är icke troligt, att deras olikhet till färgen står i något förhållande till vanliga skyddsmedel. Icke desto mindre är det möjligt, att många arters i ögonen fallande färger kunna på ett indirekt sätt vara nyttiga genom att med ens göra dem igenkända af sina fiender såsom onjutbara, hvilket längre fram skall förklaras, Äfven i denna händelse följer det icke med visshet, att deras lysande färger och sköna teckningar erhöllos för detta särskildta ändamål. I några andra anmärkningsvärda fall har skönhet vunnits för att utgöra ett skyddsmedel genom efterhärmande af andra sköna arter, hvilka bebo samma distrikt och äro skyddade mot angrepp derigenom, att de på något sätt äro skadliga för sina fiender.

Honan af vår ofvannämnda Aurorafjäril och af en amerikansk art (Anthocharis genutia) visa oss, enligt hvad hr Walsh har anmärkt till mig, sannolikt de ursprungliga färgerna hos slägtets stamart, ty båda könen af fyra eller fem vida omkring spridda arter äro färgade nästan på samma sätt. Vi kunna här liksom i åtskilliga föregående fall sluta, att det är hanarne af Anthocharis cardamines och genutia, hvilka hafva aflägsnat sig från sitt slägtes vanliga färgtyp. Hos Anthocharis sara från Californien hafva de orangefärgade spetsarne blifvit delvis utvecklade hos honan, ty hennes vingar äro i spetsen försedda med en rödaktig orangefärg, dock blekare än hos hanen och i några andra hänseenden i ringa mån olika. Hos en beslägtad indisk form, Iphias glaucippe, äro de orangefärgade spetsarne fullständigt utvecklade hos båda könen. Vingarnes undre sida hos denna Iphias liknar, såsom hr A. Butler påpekade för mig, på underbart sätt ett blad af blek färg, och hos vår engelska Aurorafjäril liknar undre sidan vildpersiljans blomställning, hvarpå man kan få se den taga sitt nattqvarter.[1] Samma bevisningskraft, hvilken förmår oss att tro, det de undre ytorna här hafva blifvit färgade för att utgöra ett skyddsmedel, föranleder

  1. Se de intressanta iakttagelserna af hr T. W. Wood i The Student, September 1868, sid. 81.