purpurbruna och tecknade med grå linier.[1] De britiska skymnings- och nattfjärilar, hvilka skilja sig efter könet, äro alla bruna eller försedda med åtskilliga färgskiftningar af smutsgult eller nästan hvitt. Hos åtskilliga arter, hvilka höra till grupper, som i allmänhet flyga omkring under eftermiddagarne, äro hanarne mycket mörkare än honorna.[2] Å andra sidan hafva, såsom hr Stainton underrättar mig, hanarne inom många slägten de bakre vingarne hvitare än honornas, på hvilken omständighet Agrotis exclamationis utgör ett godt exempel. Hanarne hafva sålunda blifvit synligare än honorna, då de flyga omkring i skumrasket. Hos humlefjärilen (Hepialus humuli) är skilnaden starkare markerad: hanarne äro hvita och honorna gula med mörkare teckningar. Det är svårt att gissa, hvad meningen kan vara med dessa olikheter mellan könen i afseende på schatteringarna af mörkt och ljust; men vi kunna knappast förmoda, att de, oberoende af någon sålunda uppkommen fördel, äro resultatet endast af föränderlighet med en till ettdera könet inskränkt förärfning.
I betraktande af föregående uppgifter är det omöjligt att medgifva, att dagfjärilarnes samt några få skymnings- och nattfjärilars lysande färger i allmänhet hafva förvärfvats för att utgöra ett skyddsmedel. Vi hafva sett, att deras färger och behagliga teckningar äro ordnade och framstälda liksom för en uppvisning. Häraf föranledes jag till den förmodan, att honorna i allmänhet föredraga eller mest uppeggas af de mera lysande hanarne, ty enligt hvarje annat antagande skulle hanarne, så vidt som vi kunna se, icke vara smyckade för något ändamål. Vi veta, att myror och vissa lamellicornier äro i stånd att hysa tillgifvenhet för hvarandra, och att myror igenkänna sina kamrater efter flere månaders mellantid. Således är det ingen abstrakt omöjlighet, att Lepidoptera, hvilka sannolikt stå nästan eller fullkomligt lika högt i ordningsföljden som dessa insekter, hafva tillräckliga själsförmögenheter att beundra lysande färger. De upptäcka helt visst
- ↑ Harris, Treatise o. s. v., utgifven af Flint, 1862, sid. 395.
- ↑ Jag ser t. ex. i min sons kabinett, att hanarne äro mörkare än honorna hos Lasiocampa quercus, Odonestis potatoria, Hypogymna dispar, Dasychira pudibunda och Cycnia mendica. Hos denna senare art är skilnaden mellan båda könen tydligt uttryckt, och hr Wallace meddelar mig, att vi enligt hans mening här hafva ett exempel på skyddande efterlikning, inskränkt till det ena könet, såsom det längre fram fullständigare skall utvecklas. Den hvita honan af Cycnia liknar den ganska allmänna Spilosoma menthrasti, hvars båda kön äro hvita, och hr Stainton iakttog, att denna senare nattfjäril med den ytterligaste vedervilja försmåddes af en hel kull unga kalkoner, hvilka ifrigt åto andra nattfjärilar, så att Cycnia, om den af britiska foglar allmänt felaktigt antoges vara Spilosoma, skulle undgå att uppätas och dess hvita missledande färg sålunda blifva högeligen nyttig.
