Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/336

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
314
insekter.

insekters honor värdera skönhet i gestalt och färg, och att sådana karakterer följaktligen hafva på så sätt förvärfvats af hanarne. Men i följd af färgens föränderlighet, och emedan den så ofta har blifvit modifierad för att bereda ett skydd, är det ytterst svårt att afgöra, i huru jemförelsevis stor mängd fall könsurvalet har kommit med i spelet. Detta är specielt svårare hos de ordningar, inom hvilka — t. ex. Orthoptera, Hymenoptera och Coleoptera — de båda könen mycket skilja sig till färgen, ty vi beröfvas derigenom våra bästa bevis för ett förhållande mellan artens reproduktion och färgen. Bland Coleoptera är det dock, såsom förut har blifvit anmärkt, inom lamellicorniernas stora grupp, hvilken af några författare ställes främst i ordningen, och hos hvilken vi någon gång se en ömsesidig tillgifvenhet mellan könen, som vi finna hanarne af några arter ega vapen för sexuel täflan, andra försedda med underliga horn, många med stridulationsorganer och andra prydda med praktfulla metallfärger. I följd häraf synes det sannolikt, att alla dessa karakterer hafva erhållits genom samma medel, nämligen könsurvalet.

Då vi afhandla foglarne, skola vi finna, att de i sina sekundära könskarakterer visa den närmaste analogi med insekterna. Så äro många fogelhanar högeligen stridslystna och några försedda med speciela vapen för att bekämpa sina medtäflare. De ega organer, hvilka användas under fortplantningstiden för att frambringa vokal- och instrumentalmusik. De äro ofta smyckade med kammar, horn, köttlappar och fjädrar af de mest olikartade slag samt prydda med sköna färger, allt tydligen för att framvisas. Vi skola finna, att båda könen inom vissa grupper, såsom hos insekterna, äro lika vackra och i lika grad försedda med prydnader, hvilka vanligen äro inskränkta till hankönet. Inom andra grupper äro könen lika enkelt färgade och utan prydnader. Slutligen äro honorna i några få afvikande fall skönare än hanarne. Vi skola ofta inom samma fogelgrupp finna alla gradationer från ingen skilnad mellan könen till en ytterlig olikhet. I det senare fallet skola vi se, att honorna, liksom insekthonorna, ofta ega mer eller mindre tydliga spår af de karakterer, hvilka ursprungligen tillhöra hanarne. I alla dessa hänseenden finnes det i sjelfva verket en utomordentligt nära analogi mellan foglar och insekter. Hvilken förklaring än är tillämplig på den ena klassen, passar den sannolikt äfven in på den andra, och denna förklaring ligger, såsom vi längre fram skola försöka att visa, nästan säkert i könsurvalet.