Hoppa till innehållet

Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/339

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Tolfte kapitlet.


Sekundära könskarakterer hos fiskar, amfibier och reptilier.


Fiskar: Hanarnes frieri och strider. — Honornas mera betydande storlek. — Hanar: lysande färger och ornamentala bihang; andra egendomliga karakterer. — Färger och bihang erhållas af hanarne endast under fortplantningstiden. — Fiskar, hvilkas båda kön äro präktigt färgade. — Skyddande färger. — Honans mindre lysande färger kunna icke förklaras enligt principen om skydd. — Fiskhanar bygga nästen samt vårda sig om äggen och ungarna. — Amfibier: Skilnad i byggnad och färg mellan könen. — Ljudorganer. — Reptilier: Sköldpaddor. — Krokodiler.— Ormar: färgerna utgöra i några fall ett skydd. — Ödlor: deras strider. — Ornamentala bihang. — Egendomliga olikheter mellan de båda könens byggnad. — Färger. — Könsskilnaderna äro nästan så stora som hos foglarne.


Vi hafva nu kommit till vertebraternas stora provins och skola först gripa oss an med den lägsta klassen, nämligen fiskarne. Plagiostomernas (hajarnes, rockornas) hanar och Chimæridæ äro försedda med gripverktyg, hvilka tjena till att fasthålla honan, i likhet med de vexlande bildningar, som finnas hos så många lägre djur. Utom gripverktygen hafva många rockors hanar grupper af starka och skarpa taggar på sina hufvuden och åtskilliga rader längs “sina bröstfenors öfre yttre yta“. Dessa finnas hos hanarne af några arter, hvilka hafva de andra delarne af sin kropp släta. De äro endast tidtals utvecklade under fortplantningstiden, och dr Günther förmodar, att de användas som griporganer genom att vikas inåt och nedåt på ömse sidor af kroppen. Det är en anmärkningsvärd omständighet, att honorna och icke hanarne af några arter, t. ex. af Raia clavata, hafva sina ryggar besatta med stora, hakformiga taggar.[1] I anseende till det element, hvari fiskarne vistas, är föga kändt om deras frieri och icke mycket angående deras strider. Hanen af spiggen (Gasterosteus leiurus) beskrifves som “tokig af förtjusning“, då honan kommer fram från sitt gömställe och tager i betraktande det näste, hvilket han har

  1. Yarrell’s History of British Fishes, vol. II, 1836, sid. 417, 425, 436. Dr Günther underrättar mig, att taggarne hos Raia clavata äro egendomliga för honan.
Darwin. II.1