tänder; följaktligen äro båda könen i fullvuxet tillstånd försedda med breda, platta tänder, hvilka likna ungarnes och de fullt utbildade honornas af de ofvannämnda arterna.[1] Som rockorna äro modiga, starka och glupska fiskar, kunna vi förmoda, att hanarne behöfva sina skarpa tänder för att kämpa med sina rivaler; men som de hafva många delar förändrade och nyanserade för honans gripande, är det möjligt, att deras tänder kunna brukas till detta ändamål.
Med afseende på storleken påstår hr Carbonnier,[2] att honan af nästan alla fiskar är större än hanen, och dr Günther vet icke ett enda fall, då hanen verkligen är större än honan. Hos några cyprinodonter är hanen icke ens hälften så stor som honan. Som hanarne af många fiskarter vanligen kämpa med hvarandra, är det förvånande, att de icke genom könsurvalets verkningar allmänt hafva blifvit större och starkare än honorna. Hanarne lida i följd af sin mindre storlek, ty de äro enligt hr Carbonnier utsatta för att uppslukas af honorna af sin egen art, så snart de äro köttätande, och tvifvelsutan af andra arter. Förökad storlek måste på något sätt vara af större vigt för honorna, än styrka och storlek äro det för hanarne till att kämpa med andra hanar, och detta är kanhända för att möjliggöra ett ofantligt antal äggs alstrande.
Hos många arter är hanen ensam prydd med bjerta färger, eller äro dessa mycket bjertare hos hanen än hos honan. Hanen är äfvenledes stundom försedd med bihang, hvilka icke synas gagna honom något mera för lifvets vanliga uppgifter, än påfogelns stjertfjädrar göra. Jag har dr Günther’s stora vänlighet att tacka för det mesta af de följande fakta. Det finnes anledning till den förmodan, att många tropiska fiskar skilja sig till färg och bildning efter könet, och några träffande exempel finnas hos våra britiska fiskar. Hanen af Callionymus lyra har (af engelsmännen) blifvit benämnd the gemmeous dragonet “i följd af sina strålande, ädelstensartade färger“. Då han lefvande har blifvit tagen upp ur hafvet, är kroppen gul i åtskilliga schatteringar samt streckad och fläckad med en lifligt blå färg på hufvudet; ryggfenorna äro blekbruna med mörka, långsgående band; buk-, stjert- och analfenorna äro blåsvarta. Honan eller the sordid dragonet ansågs af Linné och många följande naturforskare som en skild art; hon
