beskaffenhet som fjäll. Hos en annan art af samma slägte utskjuta mjuka, böjliga känseltrådar från hufvudets främre del hos hanen, hvilka saknas hos honan. Dessa känseltrådar äro förlängningar af den verkliga huden och således icke homologa med den förra artens styfva hår; men det kan knappast betviflas, att båda tjena till samma ändamål. Hvilket detta ändamål kan vara, är svårt att gissa; att det är en prydnad, synes här icke sannolikt, men vi kunna knappast förmoda, att styfva hår och böjliga trådar kunna på något vanligt sätt vara till nytta för hanarne ensamma. Monacanthus scopas, hvilken utpekades för mig i British Museum af dr Günther, företer ett nära analogt fall. Hanen har en hop styfva, sträfva taggar, liknande tänderna i en kam, på stjertens sidor, och de voro hos ett sex tum långt exemplar nära en och half tum i längd; honan har på samma ställe en hop hår, hvilka kunna jemföras med dem, som finnas i en hårborste. Hos en annan art, Monacanthus peronii, har hanen en sådan borste, som fanns hos föregående arts hona, hvaremot stjertens sidor hos honan äro släta. Hos några andra arter kan man se, att samma del af stjerten är något litet ojemn hos hanen och fullkomligt slät hos honan; hos andra slutligen hafva båda könen släta sidor. Hos det egendomliga vidundret Chimæra monstrosa har hanen ofvanpå hufvudet ett hakformigt, framåtrigtadt ben, hvars rundade ända är betäckt med skarpa taggar; hos honan “saknas denna krona alldeles“; hvilket bruk göres af detsamma, är fullkomligt obekant.[1]
De bildningar, hvilka nu hafva blifvit omnämnda, förefinnas beständigt hos hanen, sedan han har blifvit fullt utbildad; men hos några arter af Blennius och ett annat befryndadt slägte[2] utvecklas en kam på hanens hufvud endast under fortplantningstiden, hvarjemte hans kropp samtidigt erhåller bjertare färger. Det kan knappast betviflas, att denna kam tjenar som en temporär könsprydnad, ty honan visar icke ett spår deraf. Hos en annan art i samma slägte ega båda könen en kam, och hos åtminstone en art är intetdera könet försedt dermed. I detta fall och hos Monacanthus hafva vi goda exempel, i huru hög grad könskaraktererna kunna skilja sig hos närbeslägtade former. Hos många chromider, t. ex. hos Geophagus och särskildt hos Cichla, hafva hanarne, enligt hvad jag hör af professor Agassiz[3], på främre
