Att det hos fiskar finnes något nära förhållande mellan deras färger och deras könsförrättningar, kunna vi tydligen se: för det första, emedan de fullvuxna hanarne af vissa arter äro olika honorna till färgen och ofta mycket mera lysande, för det andra, emedan samma hanar såsom ännu icke fullt utbildade likna de fortplantningsskickliga honorna, och slutligen, emedan hanarne äfven af de arter, som under alla andra årstider öfverensstämma med honorna till färgen, ofta erhålla lysande färgteckningar under äggläggningstiden. Vi veta, att hanarne äro häftiga i sitt frieri och någon gång utkämpa förtviflade strider med hvarandra. Om vi få antaga, att honorna ega förmåga att utöfva ett val och att utkora de med förnämligare prydnader försedda hanarne, blifva alla de förut nämnda företeelserna begripliga enligt principen om könsurvalet. Om å andra sidan honorna vanligen lade och lemnade sina ägg att befruktas af den förste hane, som råkade komma i närheten, skulle denna omständighet vara olycksbringande för könsurvalets verksamhet, ty något val af make kunde icke förekomma. Så vidt som det är kändt, afsätter honan aldrig frivilligt sin råm annat än nära invid en hane, och hanen befruktar aldrig äggen utom tätt invid en hona. Det är tydligen svårt att erhålla direkta bevis med afseende på fiskhonors val af sina makar. En utmärkt observator, hvilken omsorgsfullt gaf akt på råmläggningen hos alkufvan (Leuciscus phoxinus), anmärker,[1] att han, i anseende till att hanarne, hvilka voro tio gånger så talrika som honorna, skockade sig omkring dem, kan “orda endast osäkert om deras operationer. Då en hona råkade komma in bland ett antal hanar, förföljde de henne genast; om hon icke var färdig att släppa sin råm, skyndade hon sig hastigt undan; men om hon var redo, kom hon djerft in bland dem och inneslöts omedelbart af en hane på hvardera sidan; då dessa en stund bortåt hade befunnit sig i denna ställning, aflöstes de af två andra, hvilka trängde sig in mellan dem och honan, hvilken syntes behandla alla sina älskare med samma ömhet.“ Oaktadt denna sista uppgift kan jag, i följd af åtskilliga äldre skäl, icke öfvergifva den åsigten, att de hanar, hvilka i följd af sina bjertare färger och andra prydnader, äro mest tilldragande för honorna, i allmänhet föredragas af dem, och att hanarne under tidernas längd derigenom hafva blifvit skönare.
Vi böra näst härefter undersöka, om denna åsigt på grund af lagen om karakterernas lika öfverflyttande till båda könen kan utsträckas till de grupper, inom hvilka hanarne och honorna äro
- ↑ Loudon’s Mag. of Nat. Hist., vol. V, 1832, sid. 681.
