dessa skilda slägten, bebo samma områden och äro så lika hvarandra, att ingen annan än “en naturforskare skulle skilja de oskadliga från de giftiga slagen“. Således hafva, som hr Wallace tror, de oskadliga arterna sannolikt erhållit sina färger som ett skydd enligt principen om efterhärmning; ty de skulle naturligtvis af sina fiender hållas för skadliga. Dock återstår det att förklara de bjerta färgerna hos den giftige Elaps, och orsaken härtill torde kanske vara könsurvalet.
Lacertilia. — Några, sannolikt äfven många, ödlearters hanar kämpa med hvarandra af afundsjuka. Så är den i träd lefvande Anolis cristatellus i Södra Amerika ytterst stridslysten: “Under våren och försommaren träffas sällan två fullvuxna hanar, utan att strid uppstår. Då de först blifva hvarandra varse, nicka de tre eller fyra gånger med hufvudet och utspänna samtidigt kråset eller säcken under strupen; deras ögon glimma af raseri, och de störta, efter att under några få sekunder hafva svängt sina stjertar hit och dit liksom för att hemta mod, rasande på hvarandra, rulla öfver hvarandra och hålla hvarandra fast med sina tänder. Striden slutar vanligen dermed, att en af kämparne förlorar sin svans, hvilken ofta uppslukas af segraren“. Denna arts hane är betydligt större än honan,[1] hvilket, så vidt som dr Günther har varit i stånd att erfara, är den allmänna regeln med ödlor af alla slag.
Könen skilja sig ofta betydligt till åtskilliga yttre karakterer. Hanen af den ofvannämnda Anolis är försedd med en kam, hvilken sträcker sig utefter ryggen och stjerten samt efter behag kan uppresas; af denna kam företer honan icke ett enda spår. Honan af den indiska Cophotis ceylanica eger en ryggkam, ehuru den är mycket mindre utvecklad än hos hanen; så är det, efter hvad dr Günther meddelar mig, äfven med honorna af många leguaner, kameleonter och andra ödlor. Hos några arter är kammen dock lika utvecklad hos båda könen, t. ex. hos Iguana tuberculata. Hos slägtet Sitana äro hanarne ensamma försedda med en stor strupsäck (fig. 33), hvilken kan utspännas som en solfjäder och är blå, svart och
- ↑ Hr N. L. Austen har en lång tid bortåt haft dessa djur i lefvande tillstånd. Se Land and Water, Juli 1867, sid. 9.
