Hoppa till innehållet

Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/370

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
32
sekundära könskarakterer hos foglarne.

af pelikanen bort de svagare, i det de hugga med sina stora näbbar och utdela starka slag med vingarne. Beckasinhanar kämpa med hvarandra, “i det de draga och skuffa hvarandra med sina näbbar på det egendomligaste sätt, som man kan tänka sig“. Några få arter anses aldrig kämpa; detta är enligt Audubon händelsen med en af Förenta Staternas hackspettar (Picus auratus), ehuru “honorna förföljas af ända till ett halft dussin af sina muntra friare“.[1]

Många foglars hanar äro större än honorna, hvilket tvifvelsutan är en fördel för dem i deras strider med sina rivaler och har tillkommit genom könsurval. Skilnaden i storlek mellan båda könen är drifven till en ytterlig grad hos åtskilliga australiensiska arter; så är hanarne af myskanden (Biziura) och af Cincloramphus cruralis (beslägtad med våra piplärkor) enligt mätning i sjelfva verket dubbelt så stora som sina respektiva honor.[2] Af många andra foglar äro honorna större än hanarne, och den ofta lemnade förklaringen, nämligen att honorna hafva mesta arbetet vid ungarnes uppfödande, skall, såsom förut har blifvit anmärkt, icke vara tillräcklig. I några få fall hafva honorna, såsom vi längre fram skola se, uppnått sin mera betydande storlek och styrka, som det tyckes, för att besegra andra honor och komma i besittning af hanarne.

Många hönsfoglars hanar, särskildt af de i polygami lefvande arterna, äro till bekämpande af sina rivaler försedda med särskilda vapen, nämligen sporrar, hvilka kunna begagnas med fruktansvärd verkan. En tillförlitlig skriftställare[3] har uppgifvit, att i Devonshire en hök slog ned på en stridstupps höna, som åtföljdes af sina kycklingar, hvarvid tuppen rusade till undsättning och högg sin sporre rätt genom ögat och hufvudet på angriparen. Sporren drogs med svårighet ur hufvudet, och som höken, ehuru död, bibehöll sitt tag, voro de båda foglarne fast förenade med hvarandra; men tuppen var ganska litet skadad, då han frigjordes. Stridstuppens okufliga mod är väl bekant; en herre, som för lång tid tillbaka iakttog följande råa scen, berättade mig, att en fogel genom någon tillfällighet hade i hönshuset fått sina båda ben afbrutna, och att egaren ingick ett vad, att fogeln skulle fortfara att kämpa, om hans ben kunde spjelas, så att han förmådde stå upprätt.

  1. Orrithological Biography, vol. I, sid. 191. Se om pelikaner och beckasiner vol. III, sid. 381, 477.
  2. Gould, Handbook to the Birds of Australia, vol. I, sid. 395; vol. II, sid. 383.
  3. Hr Hewitt i Poultry Book by Tegetmeier, 1866, sid. 137.