endast på det sålunda frambragta ljudet. Det är en egendomlig omständighet, att inom samma djurklass så olika ljud som beckasinens bullrande läte med stjerten, hackspettens bultande med näbben, vissa vattenfoglars sträfva, trumpetlika skrik, turturdufvans kuttrande och näktergalens sång, skulle alla vara behagliga för de särskilda arternas honor. Men vi borde icke döma de olika arternas smak efter enahanda måttstock, ej heller bedöma den efter menniskans smakbegrepp. Vi borde till och med i afseende på menniskan ihågkomma, hvilka oharmoniska ljud, tamtamslagen och rörpipornas gälla toner, behaga vildarnes öron. Sir S. Baker anmärker,[1] att “liksom arabens mage föredrager rått kött och den rykande, ur djuret i varmt tillstånd tagna lefvern, så gifver hans öra likaledes framför all annan företrädet åt rå och oharmonisk musik.“
Kärleksåtbörder och danser. — Åtskilliga foglars, särskildt
de hönsartades, kärleksåtbörder hafva redan tillfälligtvis blifvit
omnämnda, så att obetydligt här behöfver tilläggas. I Norra
Amerika samlas hvarje morgon under fortplantningstiden stora flockar
af en skogshönsart, Tetrao phasianellus, på en utvald, jemn plats,
och här springa de rundtomkring i en krets af ungefär femton
till tjugo fots diameter, så att marken är nött fullkomligt bar
liksom en elfring. I dessa “rapphönsdansar“, såsom de benämnas
af jägarne, antaga foglarne de egendomligaste ställningar och springa
rundt omkring, några åt venster och andra åt höger. Audubon
beskrifver, huru hanarne af en häger (Ardea herodias) med mycken
värdighet vandra omkring på sina långa ben framför honorna
och utmana sina medtäflare. Om en af de vedervärdiga asgamarne
(Cathartes jota) uppgifver samme naturforskare, att “hanarnes
åtbörder och paradering i början af parningstiden äro ytterst löjliga“.
Vissa foglar utföra, såsom vi hafva sett i afseende på den svarta
afrikanska väfvarefogeln, sina kärleksåtbörder under flygten i stället
för på marken. Under våren höjer sig vår lille grå sångare (Sylvia
cinerea) ofta några få fot eller yards öfver en buske och “fladdrar
med en nyckfull och fantastisk rörelse under alltjemt fortsatt sång
samt sänker sig derefter åter ned på sin plats“. Den stora engelska
trappen kastar sig under frieriet till honan i obeskrifligt
egendomliga ställningar, hvilket har blifvit aftecknadt af Wolf. En
beslägtad indisk trapp (Otis bengalensis) “höjer sig“ vid sådana
tillfällen “med hastiga vingslag lodrätt i luften, uppreser dervid sin
tofs och spärrar ut fjädrarne på halsen och bröstet samt sänker
sig derefter ned till marken“; han upprepar denna manöver flere
- ↑ The Nile Tributaries of Abyssinia, 1867, sid. 203.
