tvifvelsutan afkomlingar af några forntida arter, hvilka först förvärfvade den egendomliga instinkten att bygga löfsalar för att utföra sina kärleksåtbörder. Löfsalarne (fig. 46), hvilka, såsom vi sedermera skola se, äro i hög grad prydda med fjädrar, musslor, ben och blad, byggas på marken endast för frieriets skull, ty deras nästen anläggas i träd. Båda könen hjelpas åt vid löfsalarnes uppförande, men hanen är den förnämste arbetaren. Så stark är denna instinkt, att den äfven öfvas i fångenskapen, och hr Strange har beskrifvit[1] vanorna hos några atlasfoglar, hvilka han hade i sitt fogelhus i Nya Södra Wales. “Stundtals jagar hanen honan kring hela fogelhuset, begifver sig derpå till löfsalen, plockar upp en vacker fjäder eller ett stort blad, utstöter ett egendomligt ljud, reser alla sina fjädrar i vädret, springer rundt omkring i buren och blir så ifrig, att hans ögon synas i begrepp att tränga ut ur hufvudet; oupphörligt höjer han först den ena och derefter den andra vingen, utstöter en låg, pipande ton och tyckes som hustuppen plocka upp något från marken, tills honan slutligen saktmodigt nalkas honom.“ Kapten Stokes har beskrifvit en annan arts, nämligen den stora kragfogelns, vanor och “lekstugor“; denne syntes “roa sig med att flyga fram och tillbaka, taga en mussla från hvardera sidan och i näbben bära henne genom den hvälfda gången“. Dessa egendomliga byggnader, hvilka uppföras endast såsom församlingsställen, hvarest båda könen roa sig och uppvakta hvarandra, måste kosta fogeln mycken möda. Så t. ex. är den gulbrunbröstade artens löfsal nära fyra fot lång, aderton tum hög och uppbygges på ett tjockt underlag af pinnar.
Prydnader. — Jag skall först afhandla de fall, då hanarne
antingen uteslutande eller i mycket högre grad än honorna äro
utsmyckade, och i ett följande kapitel dem, då båda könen ega
lika prydnader, och slutligen de sällsynta fall, då honan är något
bjertare färgad än hanen. Såsom förhållandet är med de af vilda
och civiliserade menniskor begagnade konstgjorda prydnaderna, så
är det äfven med foglarnes naturliga prydnader, nämligen att
hufvudet är utsmyckningens förnämsta säte.[2] Prydnaderna äro
underbart omvexlande, såsom det nämndes i början af detta
kapitel. Fjädrarne på pannan eller nacken äro olika gestaltade och
