egna.[1] Sådana tillfälligheter som dessa förklara sannolikt de flesta bland de föregående fallen.[2] Icke desto mindre är det en egendomlig omständighet, att det inom samma område under parningstidens höjdpunkt skulle finnas så många hanar och honor alltid redo att ersätta förlusten af en fogel, som har parat sig. Hvarför para sig icke sådana öfverblifna foglar genast med hvarandra? Hafva vi icke något skäl till den förmodan, hvilken också har uppstått hos hr Jenner Weir, att, liksom frieriaffären hos många foglar synes vara en långvarig och besvärlig sak, det tillfälligtvis händer, att det för vissa hanar och honor icke under den rätta årstiden lyckas att uppväcka hvarandras kärlek, i följd hvaraf de icke para sig? Denna förmodan skall synas något mindre osannolik, sedan vi hafva sett, hvilka starka antipathier och företräden fogelhonor tillfälligtvis lägga i dagen mot vissa hanar.
Foglarnes själsegenskaper och deras skönhetssinne. —
Innan vi ytterligare afhandla den frågan, huruvida honorna
utvälja de mera tilldragande hanarne eller mottaga de första, som
de träffa, skall det vara lämpligt att i korthet betrakta
foglarnes själsförmögenheter. Deras förstånd skildras i allmänhet,
kanske också med rätta, som lågt; dock kunde några exempel
anföras,[3] som leda till ett motsatt resultat. Låga
- ↑ Se White (Nat. Hist. of Selborne, 1825, vol. I, sid. 140) om förekomsten tidigt på året af små flockar af rapphönstuppar, på hvilken företeelse jag har hört andra exempel. Se Jenner, om generationsorganernas efterblifna tillstånd hos vissa foglar, i Phil. Transact., 1824. Med afseende på foglar, som lefva tre och tre tillsammans, har jag hr Jenner Weir att tacka för exemplen på staren och papegojorna och hr Fox på rapphönsen; se om svarta kråkor Field, 1868, sid. 415. Om åtskilliga fogelhanars sång efter den rätta årstiden se hr L. Jenyns, Observations in Natural History, 1846, sid. 87.
- ↑ Följande fall har blifvit berättadt (The Times för den 6 Augusti 1868) af hr F. O. Morris på hr O. W. Forester’s auktoritet. »Vildbrådsvårdaren härstädes fann ett hökbo med fem ungar. Han tog fyra och dödade dem, men lemnade qvar en med klipta vingar som ett lockmedel för att kunna döda de gamla. Båda dessa skötos dagen derpå, då de voro sysselsatta med att föda ungen, och vildbrådsvårdaren tänkte, att saken var slut härmed. Följande dagen kom han tillbaka och fann två andra barmhertiga hökar, hvilka hade kommit med adoptivkänsla för att hjelpa den föräldralöse. Båda två dödade han och lemnade derefter nästet. Då han sedermera återvände, fann han två barmhertigare individer i samma barmhertighetsverk. Han dödade en af dessa; den andre sköt han likaledes, men kunde icke anträffa honom. Ingen vidare kom till den sannolikt fruktlösa sysselsättningen.»
- ↑ Hr Yarrell uppgifver t. ex. (History of British Birds, vol. III, 1845, sid. 585), att en måse icke var i stånd att sluka en liten fogel, som hade blifvit honom gifven. Måsen upphörde för ett ögonblick och sprang derefter, som hade han