Några förälskade hanar, hvilka af våra engelska liebhabrar kallas “glada foglar“, äro så framgångsrika i sina kärleksäfventyr, att de, efter hvad hr Weir meddelar mig, måste inspärras på grund af den skada, som de förorsaka.
Vilda kalkoner i Förenta Staterna “visa“ enligt Audubon “stundom uppmärksamhet mot tamda honor och mottagas vanligen af dem med stort nöje“. Dessa honor föredraga alltså, som det synes, de vilda hanarne framför sina egna.[1]
Följande fall är anmärkningsvärdare. Sir R. Heron förde under många år bortåt anteckningar om vanorna hos de påfoglar, hvilka han i stort antal underhöll. Han uppgifver, att “hönorna ofta hysa förkärlek för en viss påfogelhane. De voro alla så intagna i en gammal, brokig tupp, att de ett år, då han var inspärrad, ehuru fortfarande synlig, ständigt samlade sig invid gallerväggarne till hans fängelse och icke läto en svartvingad tupp röra vid dem. Då han på hösten släptes lös, uppvaktade den äldsta bland hönorna honom genast och hade framgång i sitt frieri. Följande året insattes han i ett stall, och då höllo sig alla hönorna till hans rival.“[2] Denne medtäflare var en lackerad eller svartvingad påfogel, hvilken fogel för våra ögon är skönare än det vanliga slaget.
Lichtenstein, hvilken var en god iakttagare på Goda Hoppsudden och egde utmärkta tillfällen för observationers anställande, försäkrade Rudolphi, att honan af Chera progne förskjuter sin hane, om han mister de långa stjertfjädrar, med hvilka han under fortplantningstiden är prydd. Jag förmodar, att denna iakttagelse måste hafva skett på foglar, som hafva hållits i fångenskap.[3] Här följer ett annat anmärkningsvärdt fall; dr Jäger,[4] direktör för zoologiska trädgården i Wien, uppgifver, att en hane af silverfasanen, hvilken hade segrat öfver de andra hanarne och var honornas erkände älskare, fick sina fjäderprydnader skadade. Han undanträngdes då genast af en medtäflare, hvilken fick öfverhand och sedermera anförde flocken.
Honan icke endast utöfvar ett val, utan i några få fall friar hon äfven till hanen eller till och med kämpar för hans egande. Sir R. Heron uppgifver, att de första anbuden hos påfågeln alltid göras af hönan; någonting liknande inträffar enligt Audubon med
- ↑ Ornithological Biography, vol. I, sid. 13.
- ↑ Proc. Zool. Soc., 1835, sid. 54. Den lackerade påfågeln anses af hr Sclater vara en skild art och har erhållit namnet Pavo nigripennis.
- ↑ Rudolphi, Beyträge zur Anthropologie, 1812, sid. 184.
- ↑ Die Darwin’sche Theorie und ihre Stellung zu Moral und Religion, 1869, sid. 59.
