fjäll, på amfibiernas skinn, på många lepidopterers och andra insekters vingar, förtjena de att särkildt uppmärksammas. En ocell består af en fläck inom en annorlunda färgad ring och liknar pupillen i iris, men centralfläcken omgifves ofta af tillkommande koncentriska bälten. Ögonfläckarne på stjerttäckarne hos påfogeln erbjuda ett kändt exempel, såsom händelsen äfven är med dem på vingarne hos påfogelögat (Vanessa). Hr Trimen har lemnat mig en beskrifning på en sydafrikansk heterocer (Gynanisa Isis), beslägtad med vårt lilla nattpåfogelöga, hos hvilken en präktig ocell intager nästan hela ytan af hvardera bakvingen; den består af en svart centraldel, som innesluter en halft genomskinlig, månformig teckning, hvilken omgifves af hvarandra efterföljande
A. Ett exemplar från Mauritius: öfre ytan af främre vingen. | B. Ett exemplar från Java: öfre ytan af bakre vingen. |
A’. Ett exemplar från Natal: d:o d:o. | B’. Ett exemplar från Mauritius: d:o d:o |
ockragula, svarta, ockragula, rosafärgade, hvita, rosafärgade, bruna och hvitaktiga bälten. Ehuru vi icke känna de grader, hvarigenom dessa underbart sköna och sammansatta prydnader hafva utvecklats, har förloppet åtminstone hos insekterna sannolikt varit ganska simpelt; ty, som hr Trimen skrifver till mig, “inga karakterer, som utgöras endast af teckning och färg, äro så obeständiga hos lepidoptererna som ögonfläckarne, både hvad deras antal och storlek vidkommer“. Hr Wallace, hvilken först rigtade min