skuggning eller ett rudimentärt spår qvarstår på den yttersta pennans inre sida. Vidare äro, såsom vi hafva sett, stjerttäckarnes ögonfläckar hos Polyplectron malaccense sammanflytande och dessa fjädrar ovanligt långa, två tredjedelar af stjertpennornas längd, så att de i båda dessa hänseenden likna påfogelns stjerttäckare. Nu äro hos denna art de båda mellersta stjertpennorna ensamma prydda, hvardera med två bjert färgade ögonfläckar, hvaremot ocellerna alldeles hafva försvunnit från inre sidan af alla de andra stjertpennorna. Följaktligen visa stjerttäckarne och stjertpennorna hos denna Polyplectron-art en nära öfverensstämmelse i byggnad och utsirning med påfogelns motsvarande fjädrar.
Så långt då, som gradationsprincipen sprider ljus öfver de steg, hvarigenom påfogelns präktiga stjert har erhållits, erfordras knappast någonting mera. Vi kunna måla för oss en stamfar till påfogeln i ett nästan fullkomligt mellantillstånd mellan den nu lefvande påfogeln med hans öfverdrifvet förlängda stjerttäckare, prydda med enkla ögonfläckar, och en vanlig hönsfogel med korta stjerttäckare, endast fläckiga af litet färg, och vi skola då med vår själs öga se en fogel, som eger stjerttäckare, hvilka kunna uppresas och utbredas, som äro prydda med två delvis sammanflytande ögonfläckar och tillräckligt långa att nästan dölja stjertpennorna, hvilka senare redan till en del hafva förlorat sina oceller; vi skola med ett ord se en Polyplectron. Den tandlika inskärningen i ögonfläckens centralskifva och omgifvande bälten hos båda påfogelarterna synes mig tala fullkomligt till förmån för denna åsigt, och på annat sätt kan denna bildning icke förklaras. Hanarne af Polyplectron äro tvifvelsutan ganska sköna foglar, men deras skönhet kan icke, sedd på något afstånd, jemföras med påfogelns, efter hvad jag för en tid sedan såg i Zoological Gardens. Många honor af påfogelns stamform måste under en lång härledningslinie hafva uppskattat denna öfverlägsenhet, ty de hafva omedvetet genom de skönaste hanarnes fortsatta föredragande gjort påfogeln till den mest glänsande bland lefvande foglar.
Argus-fasanen. Ett annat förträffligt fall för undersökning erbjudes af ögonfläckarne på Argus-fasanens vingpennor, hvilka äro på ett så underbart sätt schatterade, att de likna kulor, liggande i socklar, och följaktligen skilja sig från vanliga oceller. Ingen skall, som jag tror, skrifva denna schattering, hvilken har väckt många erfarna artisters beundran, på slumpens räkning, på det tillfälliga sammanträffandet af atomer af färgämne. Att dessa prydnader skulle hafva blifvit bildade genom många hvarandra efterföljande variationers utväljande, af hvilka ingen enda ursprungligen
