gemensam stamform äfvensom deras derpå följande anpassning (adaptation) efter förändrade förhållanden. Enligt någon annan åsigt kan likheten i konstruktion mellan en menniskas eller apas hand, en hästs fot, en skäls simfena, en fladdermus’ vinge o. s. v. alldeles icke förklaras. Det är icke någon vetenskaplig förklaring att säga, det de alla hafva blifvit bildade efter samma idealplan. Med afseende på utvecklingen kunna vi på grund af variationer, som tillkomma i en temligen sen embryonalperiod och förärfvas i en motsvarande period, tydligen inse, hvarpå det beror, att underbart skilda formers embryon ännu bibehålla sina gemensamma stamföräldrars organisation i mer eller mindre fullständig grad. Ingen annan förklaring har någonsin gifvits öfver det märkvärdiga förhållandet, att en menniskas, en hunds, en skäls, en fladdermus’, ett kräldjurs m. fl. embryon till en början knappast kunna skiljas från hvarandra. För att kunna förstå tillvaron af rudimentära organer behöfva vi endast antaga, att en föregående stamform egde de ifrågavarande delarne i ett fullt utbildadt tillstånd, och att de under förändrade lefnadsförhållanden högeligen reducerades, antingen endast i följd af att de icke begagnades eller genom det naturliga utväljandet af sådana individer, som voro minst besvärade af en öfverflödig del, hvarjemte äfven andra förut angifna omständigheter hjelpte till.
På detta sätt kunna vi inse, huru det har kommit sig, att menniskan och alla andra vertebrater hafva blifvit bygda efter samma allmänna modell, hvarför de genomgå samma tidiga utvecklingsstadier, och hvarför de i allmänhet bibehålla vissa rudiment. Följaktligen måste vi öppet erkänna deras gemensamma ursprung; att omfatta någon annan åsigt, är att antaga, det vår egen och alla oss omgifvande djurs organisation endast är en snara, som har blifvit utlagd för att missleda vårt omdöme. Denna slutsats får en synnerlig bekräftelse, då vi betrakta alla medlemmarne i djurserien och begrunda de bevis, som hemtas från deras frändskaper och klassifikation, deras geografiska fördelning och deras geologiska ordningsföljd. Det är endast vår naturliga fördom och den förmätenhet, hvilken dref våra förfäder att förklara sig härstamma från halfgudar, som förmå oss att betvifla denna slutsats. Men den tid skall inom kort inträffa, då man skall finna det underligt, att naturforskare, hvilka voro väl förtrogna med menniskans och andra däggdjurs komparativa organisation, kunde hafva trott, att hvardera var produkten af en särskild skapelseakt.
