icke skäl att tro, det många arter under hvarje period undergå förändring. Derför kunna vi knappast medgifva, att de talrika honor, hvilka till färgen skilja sig ganska obetydligt från sina hanar, nu alla börja att blifva mörka för att erhålla skydd. Äfven om vi betrakta något mera betecknade könsskilnader, är det väl sannolikt, att t. ex. bofinkhonans hufvud, det karmosinröda på domherrhonans bröst, det gröna hos grönfinkens hona, tofsen hos den guldkronade kungsfogeln, att allt detta genom urvalets långsamma process har blifvit mindre bjert för beredande af skydd? Jag kan icke tänka mig det och ännu mindre med hänsyn till de ringa olikheterna mellan könen af de foglar, som bygga undangömda bon. Å andra sidan kunna färgskilnaderna mellan könen, antingen de äro stora eller små, till betydande utsträckning förklaras enligt grundsatsen, att de hvarandra efterföljande variationer, hvilka af hanarne hafva förvärfvats genom könsurval, hafva från första början varit mer eller mindre begränsade i sin öfvergång till honorna. Att graden af begränsning skulle vara olika hos skilda arter af samma grupp, skall icke förvåna någon, som har studerat förärfningens lagar, ty de äro så invecklade, att de i vår okunnighet synas vara nyckfulla med hänsyn till sina verkningar.[1]
Så vidt som jag kan finna, gifves det ganska få mycket artrika fogelgrupper, inom hvilka alla arternas båda kön äro försedda med lysande och lika färger; detta synes dock, enligt hvad jag hör af hr Sclater, vara händelsen med Musophagæ eller bananätarne. Ej heller tror jag, att någon stor grupp finnes, hvari alla arternas kön äro ganska olika till färgen: hr Wallace meddelar mig, att Södra Amerikas sidensvansar (Cotingidæ) erbjuda ett af de bästa exemplen; men af några bland de arter, hvilkas hane har ett präktigt rödt bröst, företer honan något rödt på sitt bröst, och andra arters honor visa spår af hanarnes gröna och öfriga färger. Likväl hafva vi i åtskilliga grupper ett betydligt närmande till fullständig likhet eller olikhet mellan könen, hvilket är en i någon mån öfverraskande omständighet i följd af det, som nyss har blifvit sagdt om förärfningens vexlande beskaffenhet. Att samma lagar skulle i stor utsträckning gälla bland beslägtade djur, är dock icke öfverraskande. Tamhönset har frambringat ett stort antal racer och underracer, och inom dessa skilja sig könen i allmänhet till drägten, så att man såsom en anmärkningsvärd
- ↑ Se anmärkningar i detta syfte i mitt arbete: Variation under Domestication, vol. II, kap. XII.
