att som ond eller på annat sätt uppeggad i likhet med en kalkontupp uppresa fjädrarne på halsen och bröstet. Hon är vanligen modigare och stridslystnare. Hon frambringar i synnerhet om natten ett djupt, ihåligt strupljud, hvilket låter som en liten gongong. Hanen är smärtare bygd och läraktigare samt har intet läte, undantagandes ett undertryckt hväsande, då han är ond, eller ett kraxande.“ Han utför icke allenast hela bestyret med rufningen, utan måste äfven försvara ungarne mot deras moder, “ty så snart som hon får sina afkomlingar i sigte, blir hon häftigt upprörd och synes oaktadt faderns motstånd af yttersta förmåga anstränga sig att förgöra dem. Sedermera är det månader bortåt osäkert att släppa föräldrarne tillsammans, emedan häftiga strider, hvarur honan vanligen går såsom segrare, äro det oundvikliga resultatet.“[1] Hos denna emu hafva vi således en fullständig ömvändning icke allenast af föräldra- och rufningsinstinkterna, utan äfven af de båda könens vanliga moraliska egenskaper, i det att honorna äro vilda, grällystna och bullersamma, hanarne deremot milda och goda. Förhållandet är ganska olika med den afrikanska strutsen, ty hanen är något större än honan och har vackrare fjädrar med skarpare kontrasterande färger; icke desto mindre öfvertager han hela rufningsskyldigheten.[2]
Jag vill anföra de två öfriga för mig bekanta fall, då honan eger mera i ögonen fallande färger än hanen, ehuru ingenting är kändt om deras rufningssätt. Jag öfverraskades mycket att hos Falklandsöarnes asglada (Milvago leucurus) genom dissektion finna, att de individer, hvilka hade alla sina färger starkt framträdande samt vaxhuden och benen orangegula, voro fullvuxna honor, hvaremot de med dunklare fjäderdrägt och grå ben voro hanar eller ungar. Honan af en australiensisk trädkrypare (Climacteris erythrops) skiljer sig från hanen derigenom, “att hon är prydd med sköna, strålformiga, röda teckningar på strupen, hvilken kroppsdel hos hanen är fullkomligt enfärgad.“ Slutligen öfverträffar honan “af en australiensisk nattskärra“ alltid hanen i storlek och i sina färgers glans; å andra sidan ega hanarne på första ordningens vingpennor två hvita fläckar, hvilka äro tydligare än hos honan.[3]
- ↑ Se den utmärkta redogörelsen för denne fogels vanor under fångenskapen af hr A. W. Bennett i Land and Water, Maj 1868, sid. 233.
- ↑ Hr Sclater om rufningen hos strutsfoglarne, Proceedings of the Zoological Society, den 9 Juni 1863.
- ↑ Se om Milvago i Zoology of the Voyage of the Beagle, Birds, 1841, sid. 16. Om Climacteris och nattskärran (Eurostopodus) Gould’s Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid, 602 och 97. Nya Zeelands grafand (Tadorna variegata)
