Alldenstund menniskan eger samma sinnen som de lägre djuren, måste hennes grundåskådningar vara desamma. Menniskan eger likaledes några få gemensamma instinkter, t. ex. sjelfbevarelsedrift, könskärlek, modrens kärlek till sin nyfödda afkomma, denna sistnämdas förmåga att dia, o. s. v. Men menniskan har kanske något färre instinkter än dem, som de djur ega, hvilka komma närmast henne i ordningsföljden. Orangen på de Ostindiska öarne och chimpansén i Afrika bygga plattformer, hvarpå de sofva, och som båda arterna följa samma vana, kunde man förmoda, att det berodde på instinkt, men vi kunna icke med säkerhet veta, att det icke är följden af, att båda djuren hafva likartade behof och ega lika omdömesförmåga. Dessa apor undvika, som vi kunna antaga, tropikernas många giftiga frukter, och menniskan har icke någon sådan insigt; men som våra husdjur, då de förflyttas till främmande länder, och då de först på våren drifvas ut, ofta förtära giftiga örter, hvilka de sedermera undvika, kunna vi icke med visshet veta, om icke aporna genom sin egen eller af sina föräldrars erfarenhet lära, hvilka frukter de böra utvälja. Såsom vi nu skola se, är det likväl säkert, att apor hafva en instinktlik fruktan för ormar och sannolikt för andra farliga djur.
Instinkternas ringa antal och proportionsvisa enkelhet hos de högre djuren äro anmärkningsvärda i jemförelse med de hos de lägre djuren befintliga. Cuvier förfäktade, att instinkt och förstånd stodo i ett omvändt förhållande till hvarandra, och några personer hafva ansett, att själsförmögenheterna hos de högre djuren hafva blifvit gradvis utvecklade från deras instinkter. Men Pouchet har i en intressant uppsats[1] visat, att icke något sådant omvändt förhållande existerar. De insekter, hvilka ega de underbaraste instinkterna, äro säkerligen bäst utrustade, hvad förstånd beträffar. I vertebraternas afdelning ega de minst förståndiga medlemmarne, nämligen fiskar och amfibier, icke några utbildade instinkter, och bland däggdjuren är det för sina instinkter anmärkningsvärdaste djuret, bäfvern, högeligen förståndigt, hvilket hvar och en skall medgifva, som har läst hr Morgan’s utmärkta beskrifning på detta djur[2].
Ehuru förståndets första ljusningar, enligt hr Herbert Spencer[3], hafva utvecklats genom reflexhandlingarnes mångdubblande
