Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/558

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
220
sekundära könskarakterer hos däggdjur.

vill nämna några leder i denna serie. Den mantschuriska hjorten (Cervus mantchurianus) är hela året igenom fläckig, men fläckarne äro, såsom jag har sett i Zoological Gardens, mycket tydligare under sommaren, då fällens allmänna färg är ljusare än under vintern, då den allmänna färgen är mörkare och hornen fullkomligt utvecklade. Hos svinhjorten (Hyelaphus porcinus) äro fläckarne ytterst tydliga under sommaren, då fällen är rödbrun, men försvinna fullkomligt under vintern, då fällen är brun.[1] Ungarne af dessa båda arter äro fläckiga. Likaledes äro ungarne af den virginiska hjorten fläckiga, och ungefär fem procent af de fullvuxna djur, som lefde i Judge Caton’s park, visa, enligt hvad han har meddelat mig, tidtals under den period, då den röda sommardrägten ersättes af den blåaktiga vinterdrägten, en rad fläckar på hvardera sidan, hvilka alltid äro lika många till antalet, ehuru ganska föränderliga i afseende på tydligheten. Från detta förhållande är det endast ett litet steg till den fullständiga frånvaron af fläckar hos de fullvuxna under alla årstider och slutligen till deras frånvaro i alla åldrar, såsom händelsen är med vissa arter. Från tillvaron af denna fullständiga serie och mera särskildt från den omständigheten, att så många arters kalfvar äro fläckiga, kunna vi draga den slutsatsen, att hjortfamiljens nu lefvande medlemmar äro afkomlingar af någon forntida art, hvilken i likhet med Axis-hjorten var fläckig i alla åldrar och under alla årstider. En ännu äldre stamfar liknade troligen till en viss grad Hyomoschus aquaticus, ty detta djur är fläckigt, och de hornlösa hanarne hafva stora, utstående hörntänder, hvaraf några få verkliga hjortar ännu bevara rudiment. Det företer äfven ett af dessa intressanta exempel på en form, som förenar två grupper, emedan det i vissa osteologiska karakterer står mellan tjockhudingarne och idislarne, hvilka förut ansågos vara fullkomligt skilda.[2]

En egendomlig svårighet uppstår härvid. Om vi antaga, att färgade fläckar och strimmor hafva förvärfvats såsom prydnader, hvarpå beror det då, att så många nu lefvande hjortar, afkomlingar af ett ursprungligen fläckigt djur, samt alla svin- och tapirarterna, afkomlingar af ett ursprungligen strimmigt djur, hafva i sitt fullt utbildade tillstånd förlorat sina forna prydnader? Jag kan icke besvara

  1. Dr Gray, Gleanings from the Menagerie of Knowsley, sid. 64. Då hr Blyth (Land and Water, 1869, sid. 42) talar om svinhjorten på Ceylon, säger han, att denne under den årstid, då han byter om horn, är försedd med bjertare hvita fläckar än den vanliga svinhjorten.
  2. Falconer och Cautley, Proceedings of the Geological Society, 1843, och Falconer’s Palæont. Memoirs, vol. I, sid. 196.