Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/590

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
252
sekundära könskarakterer hos menniskan.

östra Cordillererna, märkvärdigt ljusa till färgen, såsom deras namn på deras eget tungomål angifver; icke desto mindre betrakta de europeiska qvinnor såsom underlägsna deras egna.[1]

Hos åtskilliga af Norra Amerikas stammar växer håret på hufvudet till en underbar längd, och Catlin anför ett egendomligt exempel på, huru högt detta uppskattas, ty kråkindianernas höfding utvaldes till denna värdighet, emedan han hade längre hår än någon annan karl i stammen, nämligen tio fot och sju tum. Södra Amerikas aymaras och quichuas hafva likaledes ganska långt hår, hvilket, enligt hvad hr D. Forbes meddelar mig, så mycket uppskattas för skönhetens skull, aʇt det strängaste straff, hvilket han kunde pålägga dem, var att klippa af det. I kontinentens båda hälfter föröka infödingarne stundom sitt hårs skenbara längd genom att infläta trådartade ämnen deri. Ehuru hufvudhåret på så sätt vårdas, anses det i ansigtet varande af Norra Amerikas indianer “såsom ganska simpelt“, och hvarje hårstrå uppryckes sorgfälligt. Denna plägsed är förherskande öfver hela amerikanska kontinenten från Vancouver’s ö i norr till Eldslandet i söder. Då York Minster, en ombord på “Beagle“ varande eldsländare, återfördes till sitt hemland, sade infödingarne till honom, att han skulle rycka ut de få korta håren i sitt ansigte. De hotade också en ung missionär, som en tid bortåt hade blifvit qvarlemnad hos dem, att kläda af honom helt naken samt plocka bort håren från hans ansigte och kropp, ehuru han långt ifrån var någon hårbevuxen karl. Denna plägsed drifves till en sådan ytterlighet, att indianerna i Paraguay rycka ut sina ögonbryn och ögonhår, i det de säga sig icke önska likna hästar.[2]

Det är anmärkningsvärdt, att i hela verlden de racer, hvilka nästan fullkomligt sakna skägg, icke kunna fördraga hår i ansigtet eller på kroppen och bemöda sig att rycka bort dem. Kalmuckerna sakna skägg, och man vet, att de i likhet med amerikanerna plocka bort alla spridda hår; så är det äfven med polynesierna, några malayer och siameserna. Hr Veitch uppgifver, att de japanesiska fruntimren “allesammans gjorde anmärkningar mot våra polisonger, hvilka de betraktade som ganska fula, och sade

  1. Se om javaneser och cochinchineser Waitz, Introduction to Anthropology, engelska öfversättningen, vol. I, sid. 305. Om yura-caras A. d’Orbigny, hvilken citeras af Prichard, Phys. Hist. of Mankind, vol. V, tredje upplagan, sid. 476.
  2. North American Indians af G. Catlin, tredje upplagan, 1842, vol. I, sid. 49, och vol. II, sid. 227. Se om infödingarne på Vancouver’s ö Sproat Scenes and Studies of Savage Life, 1868, sid. 25. Om indianerna i Paraguay Azara, Voyages, tom. II, sid. 105.