Tjugonde kapitlet.
Om verkningarna af qvinnornas fortsatta utväljande enligt en olika måttstock
för skönheten inom hvarje race. — Om de orsaker, hvilka lägga hinder i vägen
för könsurvalet hos civiliserade och vilda nationer. — Gynsamma vilkor för
könsurvalet under uråldriga tider. — Om könsurvalets verkningssätt hos
menniskoslägtet. — Qvinnorna inom vilda stammar hafva någon makt att välja sig män.
— Frånvaron af hår på kroppen och skäggets utveckling. — Hudens färg. —
Sammanfattning.
Vi hafva i det föregående kapitlet sett, att prydnader, kläder
och yttre utseende högeligen värderas bland alla vilda racer,
och att karlarne bedöma sina qvinnors skönhet efter mycket
olika måttstock. Vi böra närmast undersöka, om föredragandet
och det derpå följande utväljandet många generationer bortåt af
de qvinnor, hvilka för männen af hvarje race synas mest
tilldragande, hafva förändrat antingen qvinnornas eller båda könens
karakter. Hos däggdjuren synes det vara en allmän regel, att
alla slags karakterer lika förärfvas till hanarne och honorna; vi
kunde alltså vänta, att alla karakterer hos menniskoslägtet, hvilka
genom naturligt urval erhöllos af qvinnorna, i allmänhet skulle
öfverflyttas till afkomlingarne af båda könen. Om någon förändring
har åstadkommits härigenom, är det nästan säkert, att de olika
racerna hafva blifvit på olika sätt modifierade, alldenstund hvar
och en har sin egen måttstock för skönhet.
Hos menniskoslägtet, särskildt hos vildar, stå många orsaker i vägen för könsurvalets verkan, så vidt som kroppsbyggnaden afses. Civiliserade menniskor lockas i hög grad af qvinnornas andliga behag, af deras förmögenhet öch i synnerhet af deras ställning i samhället, ty karlarne gifta sig sällan inom ett mycket lägre stånd. De män, för hvilka det lyckas att erhålla de skönare qvinnorna, skola icke hafva någon bättre utsigt att lemna efter
