Denna form för urvalet kan dock tillfälligtvis hafva varit verksam under senare tider, ty qvinnorna hafva i ytterst barbariska stammar mera makt att välja, förkasta och att pröfva sina älskare, än man kunde hafva väntat. Som denna omständighet är af en viss betydelse, skall jag i detalj anföra de bevis, som jag har varit i stånd att samla.
Hearne beskrifver, huru en qvinna i en af Norra Amerikas stammar upprepade gånger sprang bort från sin man och slöt sig till en karl, som hon älskade, och hos charruas i Södra Amerika är enligt Azara’s uppgift rättigheten att skiljas fullkomligt obehindrad. Då en man bland abiponerna väljer sig en hustru, köpslår han med föräldrarne om priset. Men “det händer ofta, att flickan gör om intet det, som har blifvit uppgjordt mellan föräldrarne och brudgummen, och envist förkastar blotta omnämnandet af giftermålet“. Hon springer ofta bort, döljer sig och gäckar på så sätt brudgummen. På Fiji-öarne griper mannen med verkligt eller låtsadt våld den qvinna, som han önskar till hustru; men “om hon vid ankomsten till sin bortröfvares hem icke skulle gilla saken, skyndar hon till någon annan, som kan beskydda henne; om hon deremot är belåten, är saken genast uppgjord“. På Eldslandet erhåller en ung man föräldrarnes bifall genom att bevisa dem någon tjenst och försöker derefter att bortföra flickan; “men om hon är motvillig, döljer hon sig i skogarna, tills hennes beundrare blir alldeles uttröttad att speja efter henne och afstår från förföljandet, hvilket dock sällan händer“. Hos kalmuckerna hålles en regelmessig kapplöpning mellan bruden och brudgummen, hvarvid den förra har ett billigt förspång, och “man försäkrade“ Clarke, “att intet exempel förekommer på, att en flicka blir tagen, så vida hon icke hyser tillgifvenhet för förföljaren“. Så gifves det en liknande täflan bland Malayiska archipelagens vilda stammar, och det visar sig, såsom Sir J. Lubbock anmärker, af hr Bourien’s berättelse, att “kapplöpningen“ icke utfaller till förmån för den snabbe eller striden för den starke, “utan för den unge man, hvilken haft den lyckan att behaga sin tillämnade brud“.
Låtom oss nu öfvergå till Afrika. Kaffrerna köpa sina hustrur, och flickorna blifva allvarsamt afstraffade af sina fäder, om de icke vilja antaga en utsedd man; dock är det genom många af hr Shooter meddelade uppgifter tydligt, att de hafva ett temligen fritt val. Så hafva, som man vet, mycket fula, ehuru rika karlar, icke kunnat erhålla hustrur. Innan flickorna gifva sitt bifall till förlofningen, förmå de karlarne att framställa sig först framifrån och sedan bakifrån samt “visa sitt sätt att gå“.
