Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/616

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
278
sekundära könskarakterer hos menniskan.

Ansigtsfärgen skiljer sig långt mera hos de olika ap-arterna, än det gör hos menniskoracerna, och vi hafva goda skäl för den tron, att de röda, blå, orangefärgade, nästan hvita och svarta färgteckningarna på deras skinn, äfven då de äro gemensamma för båda könen, och de lysande färgerna på deras pels äfvensom de som prydnad tjenande hårtofsarne omkring hufvudet hafva alla erhållits genom naturligt urval. Som de mest skilda racernas nyfödda barn icke äro fullt så olika till färgen, som händelsen är med de fullvuxna, ehuru deras kroppar fullständigt sakna hår, hafva vi en ringa antydan, att de skilda racernas färger erhöllos efter hårets försvinnande, hvilket, enligt hvad förut har blifvit anfördt, måste hafva inträffat i en ganska tidig period.


Sammanfattning. — Vi kunna draga den slutsatsen, att mannens betydligare storlek, styrka, mod, stridslystnad äfvensom energi i jemförelse med samma egenskaper hos qvinnan förvärfvades under uråldriga tider och sedermera hafva förökats, hufvudsakligen genom rivaliserande hanars strider om honornas egande. Mannens större intellektuela kraft och uppfinningsförmåga bero sannolikt på naturligt urval i förening med vanans förärfda verkningar, ty de skickligaste män skola hafva haft bästa framgången i att försvara och sörja för sig sjelfva, sina hustrur och barn. Så vidt som det ytterst invecklade ämnet tillåter oss att döma, synes det, som hade våra ap-lika stamfäder erhållit sina skägg till en prydnad för att behaga eller uppegga det andra könet och förärft dem till menniskan, sådan hon nu existerar. Som det tyckes, voro qvinnorna de första, som på lika sätt blottades på hår för vinnande af en könsprydnad; men de förärfde denna karakter nästan lika till båda könen. Det är icke osannolikt, att qvinnorna modifierades i andra hänseenden för samma ändamål och genom samma medel, så att qvinnorna hafva erhållit behagligare röst och blifvit vackrare än männen.

Det förtjenar särskildt uppmärksammas, att alla vilkoren för könsurvalet voro mycket gynsammare hos menniskoslägtet under en ganska tidig period, då menniskan just nyss hade hunnit värdigheten af mensklighet, än under senare tider. Ty då skulle hon, såsom vi säkert kunna antaga, mera hafva blifvit ledd genom sina instinktmessiga passioner och mindre genom förutseende eller förstånd. Hon borde då icke hafva varit så ytterligt lättsinnig, som många vildar nu äro, och hvarje man borde svartsjukt hafva vaktat sin hustru eller sina hustrur. Hon borde då icke hafva utöfvat barnamord eller uppskattat sina hustrur endast som nyttiga slafvinnor eller hafva förlofvat dem i barndomen. Häraf kunna vi