icke sagt oss något om menniskans ursprung. Nu, då de skådas i ljuset af vår kunskap om hela den organiska verlden, är deras betydelse omisskänlig. Utvecklingens stora princip framstår tydlig och fast, då dessa grupper och fakta betraktas i förening med andra, t. ex. de ömsesidiga affiniteterna mellan medlemmarne af samma grupp, deras geografiska fördelning i förflutna och närvarande tider samt deras geologiska ordningsföljd. Det är icke troligt, att alla dessa fakta skulle kunna tala osannt. Den, som icke är nöjd med att i likhet med en vilde betrakta naturföreteelserna såsom icke stående i någon förbindelse med hvarandra, kan icke längre tro, att menniskan är resultatet af en särskild skapelseakt. Han skall nödgas medgifva, att den nära likheten mellan menniskans embryo och t. ex. en hunds, hennes skalles, lemmars och hela kropps byggnad, oberoende af det bruk, hvartill delarne kunna vara bestämda, efter samma plan som hos öfriga däggdjur, det tillfälliga återuppträdandet af åtskilliga bildningar, t. ex. af flere olika muskler, hvilka menniskan icke normalt eger, men hvilka äro vanliga hos Quadrumana, och en mängd analoga fakta, alla på det tydligaste sätt hänvisa till den slutsatsen, att menniskan i förening med andra däggdjur härstammar från en gemensam stamform.
Vi hafva sett, att menniskan oupphörligt uppvisar individuela olikheter i alla delar af sin kropp och i sina själsförmögenheter. Dessa olikheter eller variationer synas bero på samma allmänna orsaker och lyda samma lagar som hos de lägre djuren. I båda fallen gälla samma förärfningslagar. Menniskan tenderar att föröka sig i större mån än sina subsistensmedel; följaktligen underkastas hon tillfälligtvis en hård kamp för tillvaron, och det naturliga urvalet skall hafva uträttat det, som ligger inom dess verksamhet. En följd af tydligt uttryckta variationer af lika beskaffenhet är alldeles icke nödvändig; små vexlande olikheter hos individen äro tillräckliga för det naturliga urvalets verksamhet. Vi kunna känna oss förvissade, att de förärfda verkningarna af delarnes länge fortsatta användande eller icke-användande skola hafva uträttat mycket i samma rigtning som det naturliga urvalet. Modifikationer, som förut voro af vigt, skola länge förärfvas, ehuru de icke längre äro till någon särskild nytta. Då en del modifieras, skola andra delar förändras enligt korrelationsprincipen, hvarpå vi hafva exempel i många egendomliga fallen af korrelativa monstrositeter. Något kan tillskrifvas det direkta och bestämda inflytandet af de omgifvande levnadsförhållandena, t. ex. riklig föda, värme eller fuktighet; slutligen hafva äfven många karakterer af
