väl utrustade. Processen skulle hafva liknat den, som följes af menniskan, då hon icke med afsigt utväljer särskilda individer, utan tager afvel från alla de öfverlägsna och försummar alla de sämre individerna. Hon förändrar på så sätt långsamt, men säkert sin stam och bildar omedvetet en ny linie. Med afseende på modifikationer, som förvärfvats oberoende af urval, och som bero på variationer, hvilka härflyta från de omgifvande förhållandenas inverkan eller från förändrade lefnadsvanor, skall icke något särskildt par hafva förändrats i en mycket högre grad än andra par, som bebo samma land, ty alla skola beständigt hafva sammansmält genom fri korsning.
Betrakta vi menniskans embryonaltillstånd, de homologier, hvilka hon uppvisar med de lägre djuren, de rudiment, hvilka hon eger qvar, och de fall af återgång, hvilka hon är underkastad, kunna vi till en del i vår inbillning återkalla våra tidiga stamföräldrars forna tillstånd och approximativt placera dem på deras tillbörliga plats i den zoologiska serien. Vi lära deraf, att menniskan härleder sig från ett hårigt fyrfotadjur, som var försedt med svans och spetsiga öron, som sannolikt lefde i träd och bebodde Gamla verlden. Om denna varelses byggnad hade i sin helhet blifvit undersökt af en naturforskare, skulle den hafva blifvit stäld bland Quadrumana lika säkert som den gemensamma och ännu äldre stamfadern till Gamla och Nya verldens apor. Quadrumana och alla de högre däggdjuren härstamma sannolikt från något forntida pungdjur och detta genom en lång linie af skiljaktiga former från någon kräldjursartad eller amfibielik varelse samt denna i sin ordning från något fisklikt djur. I forntidens otydliga mörker kunna vi se, att den tidiga stamformen till alla vertebrater måste hafva varit ett med gälar försedt vattendjur, hvars båda kön hafva varit förenade hos samma individ, och som har haft sina vigtigaste kroppsorganer (t. ex. hjernan och hjertat) ofullständigt utvecklade. Detta djur synes hafva liknat våra nu lefvande hafs-ascidiers larver mera än någon annan känd form.
Den största svårighet, som företer sig, då vi drifvas till ofvannämnda slutsats om menniskans ursprung, är den höga grad af intellektuel kraft och moraliska anlag, som hon har uppnått. Men hvar och en, som medgifver utvecklingens allmänna princip, måste inse, att de högre djurens själsförmögenheter, hvilka till arten äro desamma som hos menniskan, ehuru de äro så olika till graden, ega förmåga att utvecklas. Så är afståndet ofantligt mellan själsförmögenheterna hos en af de högre aporna och hos en fisk eller mellan dem hos en myra och hos en sköldlus. Dessa förmögenheters utveckling hos djuren företer icke någon
