reptiliers och fiskars honor kunde hafva förvärfvat den mycket utvecklade smak, som förutsättes genom hanarnes skönhet, och som vanligen öfverensstämmer med vår egen smak, borde betänka, att hjernans nervceller hos hvarje medlem af vertebraternas serie direkt härstamma från dem, som hela gruppens gemensamma stamform egde. På så sätt blir det begripligt, att hjernan och själsförmögenheterna under lika förhållanden kunde vara mäktiga nästan samma utvecklingsförlopp och följaktligen samma förrättningar.
Den läsare, som har gjort sig mödan att genomgå de olika kapitel, som blifvit egnade åt könsurvalet, skall vara i stånd att döma, i hvilken mån de slutsatser, hvartill jag har kommit, stödas af tillräckliga bevis. Om han godkänner dessa slutsatser, kan han, som jag tror, säkert utsträcka dem till menniskoslägtet; det skulle dock vara öfverflödigt att här upprepa, hvad jag så nyligen har sagt om det sätt, hvarpå könsurvalet tydligen har verkat både på manliga och qvinliga sidan, nämligen förorsakat, att menniskans båda kön äro olika till kropp och själ, och att de skilda racerna i åtskilliga karakterer skilja sig från hvarandra äfvensom från sina forna, lågt organiserade förfäder.
Den, som medgifver könsurvalets princip, skall föras till den märkvärdiga slutsatsen, att cerebralsystemet icke endast bestämmer de flesta af kroppens nuvarande förrättningar, utan äfven indirekt har åstadkommit åtskilliga kroppsliga bildningars och vissa själsegenskapers progressiva utveckling. Mod, stridslystnad, ihärdighet, kroppens styrka och storlek, vapen af alla slag, musikaliska organer, såväl vokala som instrumentala, lysande färger, strimmor och teckningar samt ornamentala bihang hafva alla indirekt förvärfvats af det ena eller det andra könet genom kärlekens och svartsjukans inflytande, genom uppskattandet af det sköna i rösten, färgen eller formen samt genom ett vals utöfvande, och dessa själsförmögenheter bero uppenbarligen på cerebralsystemets utveckling.
Menniskan granskar med skrupulös noggrannhet sina hästars, sina boskapskreaturs och sina hundars beskaffenhet och stamträd, innan hon parar dem tillsammans; men då det blir fråga om hennes eget giftermål, gör hon sig sällan eller aldrig någon sådan möda. Hon drifves nästan af samma motiv som de lägre djuren, då de lemnas åt sitt eget fria val, ehuru hon är dem så långt öfverlägsen, att hon högt skattar andliga behag och dygder. Å andra sidan lockas hon starkt af blotta välståndet och rangen. Dock kunde hon genom urval göra något icke endast för sina afkomlingars kroppskonstitution och utseende, utan äfven för deras
