Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/74

Tredje kapitlet.

Jemförelse mellan menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter.
(Fortsättning.)

Den moraliska känslan. — Grundpåstående. — Sällskapliga djurs egenskaper. — Sällskaplighetsböjelsens uppkomst. — Kamp mellan motsatta instinkter. — Menniskan är ett sällskapligt djur. — De ihärdigare sociala instinkterna öfvervinna andra mindre ihållande. — De sociala dygderna ensamma beaktas af vildarne. — De dygder, som beträffa individen, förvärfvas på ett senare utvecklingsstadium. — Betydelsen af samma samhälle tillhörande medlemmars omdöme om uppförande. — Moraliska tendensers förärfning. — Sammanfattning.

Jag instämmer fullkomligt i de skriftställares^[1] omdöme, hvilka påstå, att den moraliska känslan eller samvetet är den allra vigtigaste af alla olikheterna mellan menniskan och de lägre djuren. Denna känsla “har — som Mackintosh^[2] anmärker — en berättigad supremati öfver hvarje annan grundval för mensklig verksamhet“; den innefattas i detta korta, men befallande ord måste, hvilket har en så upphöjd betydelse. Hon är den ädlaste af alla menniskans egenskaper, hvilken utan ett ögonblicks tvekan förmår henne att våga sitt lif för en medmenniskas eller att, efter noggrannt öfvervägande och drifven endast af den djupa känslan af rättvisa och pligt, offra det för någon upphöjd sak. Emanuel Kant utropar: “Pligt! Du underbara tanke, som verkar hvarken genom att narraktigt ställa dig in genom smicker eller genom något slags hot, utan endast genom lagens nakna framhållande för själen, och så alltid gör dig vördad, om än icke alltid åtlydd, nför hvilken alla begär tystna, ehuru de i hemlighet äro upproriska, hvarifrån leder du ditt ursprung?“^[3].

1. Se angående detta ämne t. ex. Quatrefages, Unité de l’Espèce Humaine, 1861, sid. 21 o. s. v.
2. Dissertation on Ethical Philosophy, 1837, sid. 231 o. s. v.
3. Metaphysics of Ethics, öfversatt på engelska af J. W. Semple, Edinburgh 1836, sid. 136.